Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vergilius (Virgilius), Publius Vergilius Maro - Vergniaud, Pierre Victurnien - Verhaeren, Émile - Verifi(c)era - Werin, Algot - Verism - Veritabel - Veritas (sanning) - Veritas (anstalt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
177
V ergniaud—V eritas
178
statens uppkomst till grekisk saga. Dikten var
avsedd som en motsvarighet till Odysséen och
Iliaden. De sex första sångerna skildra Aeneas’
uppbrott från det förstörda Tro ja och hans
irrfärder före ankomsten till Italien, de sex senare
hans öden och strider där, som avslutas genom
hans tvekamp med rutulfursten Turnus. Särskilt
prisade äro den andra sången (Tröjas förstöring),
den fjärde (Didos och Aeneas’ kärlek) och den
sjätte med skildringen av Aeneas’ besök i
underjorden. V:s verk ha återgivits i sv. övers, av
G. J. Adlerbeth (1804—07; 3:e uppl. 1831),
”Aeneiden” av J. Bergman (1921—23) och
eklogerna av J. Paulson (1929). — Litt.: R. Heinze,
”Virgils epische Technik” (1902; 3:e uppl. 1915);
J. Perret ”Virgile, 1’homme et 1’æuvre” (1952).
Vergniaud [värnjå’], Pierre V i c t u r n
i-e n, fransk revolutionsman (1753—93), advokat i
Bordeaux. 1791 blev V. medl. av lagstiftande
församlingen, där han anslöt sig till gironden och
ivrigt befrämjade krigspolitiken, 1792 medl. av
konventet, 1793 delade han sina partivänners öde
och avrättades. V. var en av girondens mest
framträdande medl. och en av den franska
revolutionens största vältalare. Hans inflytande var dock
alltid mycket begränsat.
Verhaeren [flaml. utt. farhähan, fr. [-vära-rä’n],-] {+vära-
rä’n],+} Émile, belgisk lyriker (1855—1916), av
flamländsk härstamning. V. slöt sig som ung
advokat i Bryssel till
den krets, vars organ
var La Jeune Belgique
och som sökte litterär
förnyelse på nationell
grund med
utgångspunkt i fransk
naturalism och symbolism.
V :s första
diktsamlingar förverkliga
överlägset detta
program, t. ex. i ”Les
fla-mandes” (1833) och
”Les moines” (1886).
1887—91 genomgick
han en svår kris,
som förde honom till själssjukdomens brant;
orkestral bredd och visionärt djup utmärka
hans även i metriskt avseende
revolutionerande diktsamlingar från dessa år: ”Les soirs”
(1887), ”Les debåcles” (1888) och ”Les
flam-beaux noirs” (1891). Han hade funnit sin egen
form, och han fyllde den med ett nytt innehåll.
Den storindustriella epokens masskultur och den
moderna storstaden fingo i V. sin förste fullödige
poetiske tolk, men V. skymtade även
morgon-rodnaden till en ny dag. På hans tidigare
”drömmar i Hades” följde en rad tidsbetonade
”sömngångarnätter”: ”Les apparus dans mes
che-mins” (1891), ”Les campagnes hallucinées” (1893),
”Les villes tentaculaires” (1895), ”Les heures
claires” (1896) m. fl., slutligen dramat ”Les
aubes” (1898). Av en djup panteistisk livskänsla
genomandas hans närmast följ, diktsamlingar:
”Les visages de la vie” (1899), ”Les forces
tu-multueuses” (1902), ”La multiple splendeur”
(1906). Ett tecken på återvunnen harmoni var
den lidelse, varmed han tog upp sin ungdoms
poetiska strövtåg i hembygden; resultatet blev
”Toute la Flandre” (6 bd, 1904—12).
Fosterlandskänslan fick ny näring under 1 :a
världskriget, då han riktade flammande diatriber mot den
tyske inkräktaren: ”La Belgique sanglante”
(1915), ”Parmi les cendres” (1916) o. a. V.
efterlämnade även konstessäer, prosaberättelser och
dramer. Se monogr. av S. Zweig (1910 och 1929),
E. Estève (1929), A. Fontaine (2:a uppl., 1929)
samt Ellen Key, ”Verk och människor” (1910),
och O. Rabenius, ”É. V.” (i Vår Tid 1922).
Verifi(c)èra, bekräfta, bestyrka, intyga. —
Subst.: Verifikation; även: handling, som
bestyrker riktigheten av räkenskaper.
Werin, Algot Gustaf, litteraturhistoriker (f.
1892 19/io), fil. dr och docent i Lund 1923, andre
bibliotekarie vid Lunds univ.-bibl. 1923—28,
verkst. dir. i C. W. K. Gleerups bokförlag 1934
—49, prof. vid Lunds univ. sedan 1948; led. av
Samfundet De nio 1950. Som litteraturhistoriker
har W. huvudsakl. inriktat sig på svensk
1800-talslitteratur, främst förf, från förra hälften av
seklet, ss. C. J. L. Almquist, Tegnér, Vitalis,
Gei jer och Fredrika Bremer; på senare tid har
han emellertid sysslat med V. Ekelund. W. är i
främsta rummet bestämd av idéhistoriska,
religiösa och estetiska synpunkter, samtidigt som han
realistiskt men försynt
tar hänsyn till det
biograf iskt-psykologiska
materialet. Bland W:s
skrifter märkas ”C. J.
L. Almquist, realisten
och liberalen”
(dr-avh., 1923), ”Esaias
Tegnér. Från Det
eviga till Mjältsjukan”
(1934), ”Svensk
idealism” (1938), ”Svenskt
1800-tal” (1948), ”Den
svenske Faust och
andra essäer” (1950),
”Utfärd och hemfärd”
(1952) och ”Tegnérdikter” (1955). W. har
medarbetat vid utgivandet av Almquists
”Samlade skrifter” och har utg. Vitalis’ ”Samlade
skrifter” (2 bd, 1926—32). — Till W:s
50-års-dag utkommo ”Tegnérstudier” (1942) och ”Vers
tillägnade A. W.” (s. å.).
Veri’sm (av lat. vèrus, sann), riktning inom
operamusiken, som avsåg att realistiskt återge
verkliga tidsförhållanden. Den utgör närmast en
reaktion gentemot det stora ideellt lagda
musikdramat av Richard Wagner. Sin egentliga
början tog v. med Mascagnis ”Cavalleria rusticana”
(1890) och fortsattes av Leoncavallos ”Pajazzo”
(1892). Puccini överförde stilen till stora operan.
Riktningen har närmast sin motsvarighet inom
litteraturen i x880-talets realism.
Veritabel, verklig, äkta; sannskyldig.
Vèritas, lat., ”sanning” (grek. Alétheia),
romersk personifikation av sanningen.
Vèritas, klassificeringsanstalt. 1) Bureau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
