Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verona - Veronal, diemal - Veronese - Veronica, ärenpris, prisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
V eronal—V er onica
188
looo. Märkligast av byggnadsverken från den
äldre medeltiden är San Zeno Maggiore, som
påbörjades på 400-talet men väsentligen tillkom under
1100-talet; den har en rymlig krypta samt en av
intressanta skulpturer smyckad huvudportal; vid
huvudaltaret berömd madonnabild (triptyk) av
Mantegna. Under gotiken uppfördes (i tegel) bl. a.
kyrkorna Sant’ Anastasia och Sant’ Eufemia,
under renässansen (med marmorutsmyckning) San
Giorgio Maggiore m. fl. Scaligerfurstarnas forna
slott Castelvecchio inrymmer nu stadens
pinako-tek. Dessa furstars ståtliga gravar (1300-talet)
höra till V :s förnämsta sevärdheter. En
senro-mansk praktbyggnad är det vid Piazza dei
Sig-nori i stadens centrum belägna Palazzo del
Co-mune med ett 83 m högt torn. Vid den
intilliggande, oregelbundna Piazza delle Erbe, antikens
forum, ligger Palazzo dei Mercanti (nu
handelskammare) från 1300-talets början; den vackra
brunnen, som krönes av ”Madonna Verona”, är från
1364 (den venetianska kolonnen med
marmorlejonet från 1523). Högrenässansen i V. behärskas
framför allt av M. Sanmicheli, som byggde
Palazzo Bevilacqua och Palazzo Pompei, där nu det
naturvetenskapliga museet och saml. av modern
konst äro inrymda, vidare Porta Palio m. m.
Barocken präglar Palazzo Maffei (1668) samt
det åt romerska skulpturer och inskrifter på
1740-talet uppförda Museo lapidario Maffeiano. — V.
är knutpunkt för de viktiga järnvägarna Brenner
—Rom och Turin—Trieste. Mångsidig industri.
V. var under förromersk tid ett centrum för
cenomanernas galliska stam. Staden var bl. a.
tidvis Teoderik den stores och de langobardiska
konungarnas residens. 1227 kom V. att lyda under
den ghibelinske ståthållaren Ezzelino da Romano
och behärskades därefter från 1260 av släkten
della Scala till 1387. 1404—05 erövrades V. av
venetianerna och utgjorde därefter en av de
betydelsefullaste punkterna i Venedigs italienska
fastlandsvälde. 1797 kom V. jämte det övriga
Venetien under Österrike samt blev åter en
betydelsefull fästning, som 1848 under försvar av
Radetzkys trupper räddade Österrikes välde i
Italien. 1866 tillföll V. konungariket Italien.
Veronäl, diemäl, dietylmalonylkarbamid,
die-. ,, C2H5.^CONH^
tylbarbitursyra q C < > CO, sömnme-
del (se d. o.), som kan härledas från urinämne,
utmärker sig genom sin frihet från biverkningar
och relativa ofarlighet. Verkan är långvarig. På
gr. av den långsamma utsöndringen kan upprepad
användning leda till anhopning i kroppen med
åtföljande kroniska förgiftningssymtom. V e r
o-n a 1 n a t r i u m sälj es under namn av medinal.
Veronese [-råne’se], benämning på italienska
konstnärer, som härstamma från Verona.
Boni-f a z i o V. (eg. Bonifazio dei Pitati;
1487—1553) var lärjunge till Palma vecchio men
har även tagit starka intryck av Giorgione och
Tizian samt hela den venetianska traditionen. V.
är en av den venetianska skolans mest typiska
representanter. Hans vanl. på bredden anlagda
kompositioner vittna om en sällsynt koloristisk
begåvning. — Pao lo V. (1528—88) hette eg.
Paolo Veronese: Mars och Venus. Eremitaget,
Leningrad.
Paolo Caliari. V. hade fått sin
utbildning i Veronas målartradition men tog snart
starka intryck av den romerska konsten. Slutligt
bestämmande för hans utveckling blev beröringen
med det venetianska måleriet. Mitt i
motreforma-tionens stränga tidsålder ger V. uttryck åt en
sensuell och världsligt aristokratisk uppfattning och
en förkärlek för formens och färgens yppighet
och prakt, som röja, att han snarare är en
själsfrände till högrenässansens stora mästare än till
sin egen tids manierister. Formens och rörelsens
mäktighet utvecklas stundom t. o. m. på ett sätt,
som förebådar barockens smak (t. ex. den stora
plafonden med ”Venedigs triumf” i Dogepalatset).
Bland V :s talrika freskocykler märkas särskilt de
i San Sebastiano i Venedig (1554—56), i Villa
Barbaro (Giacomelli) i Maser (omkr. 1560) samt
i Dogepalatset (vid olika tillfällen). Av alla V:s
stora målningar ha gästabudsscenerna blivit mest
berömda. Främst bland dem står ”Måltiden i
Le-vis hus” (1573; Venedigs akad.). Den tunga
arkitekturens tre bågar bilda här en mäktig
omram-ning för gästabudets glans och färgrikedom.
Andra kompositioner av denna art äro ”Bröllopet i
Kana” (1561; nu i Paris) med många samtida
porträtt, ”Gästabudet hos farisén” (1575; Paris)
och ”Simons gästabud” (Turin). — Monogr. av
A. Venturi (1928) och G. Fiocco (s. å.).
Verönica, ärenpris, prisa, artrikt släkte
av fam. Scrophulariaceae, med motsatta el.
krans-ställda blad och fyrflikig krona (den översta
fliken störst och bildad av två blad) samt två
ståndare). I Sverige finnas 21 arter, ett- el. fleråriga
örter med blå, blekt violetta el. nästan vita blom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
