Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vogeserna - Vogler, Georg - Vogt, Nils Collett - Vogtland - Voguler - Wohlfart, 1. Karl - Wohlfart, 2. Gunnar - Wohlgemuth el. Wolgemut, Michael - Wohlin, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
431
V o gler—W ohlin
432
sidokam. V. äro uppbyggda huvudsakl. av granit
och gnejs samt paleozoiska skiffrar. V. voro
under istiden täckta av platåglaciärer, som
efterlämnat moräner och djupa, i kammens sidor insänkta
glaciärnischer, nu intagna av vackra, runda
småsjöar. Klimatet är mycket fuktigt. De övre
delarna äro nästan helt täckta av granskogar (se
bild 7 å pl. vid Frankrike), som i närheten av
kammen ersättas av bokskog. V. äger talrika
kurorter och turisthotell.
Vogler [få’glar], Georg Joseph, vanl.
kallad abbé V., tysk musiker (1749—1814). Han
studerade och prästvigdes i Italien, blev 1775
hovkaplan och kapellmästare i Mannheim samt
grundade sin genom nya undervisningsmetoder
uppmärksammade Mannheimer Tonschule. Efter
vidsträckta resor var V. 1786—91 och 1793—99
anställd som kapellmästare vid Kungl. teatern i
Stockholm. Han inrättade en talrikt besökt
musikskola i Stockholm, stiftade 1794 hovkapellets
änke- och pupillkassa, konserterade ofta på orgel
el. ”orkestrion” (en av V. uppfunnen
miniatyrorgel) och komponerade bl. a. operan ”Gustaf
Adolf och Ebba Brahe” (1788; till text av
Gustav III och Kellgren) samt körer och balettmusik
till Skjöldebrands ”Herman von Unna”.
Slutligen hamnade V. i Darmstadt 1806 som
kapellmästare och inrättade även där en musikskola,
där han bl. a. hade Weber och Meyerbeer till
elever. — Som orgelvirtuos införde V. en ny,
färgrikare registrering och väckte särskilt
uppseende genom sin drastiska programmusik
(storm-och bataljmålningar etc.). Jämte operor och verk
för orgel o. a. instrument skrev V. symfonier och
många kyrkokompositioner, av vilka
adventshym-nen ”Hosianna” ännu allmänt utföres. V:s
reformsträvanden i fråga om orgelns byggnad (det
på akustiska beräkningar grundade
”simplifika-tionssystemet” och crescendosvällaren m. m.)
varslade en ny, mer orkestral orgeltyp. En långt
senare tids idéer föregrep han i sina
musikteoretiska arbeten, bl. a. ”Inledning till harmoniens
kännedom” (1794), ”Clavér-schola” och
”Orga-nist-schola” (1798), ”Lection till choraleleven M.
H.” (1799; polemik mot Hæffner) samt
”Abo-ten Voglers Andra Lection” etc. (1800). — Biogr.
av K. E. v. Schafhäutl (1888) och E. Rupp
(1922).
Vogt [fo’kt], Nils Co llett, norsk
författare (1864—1937). Han väckte uppmärksamhet
med sina friska
”Dig-te” (1887), som voro
starkt erotiska och
upproriskt radikala.
Italien frigjorde hans
livsglädje helt (”Fra
vaar til höst”, 1894),
och i nästa samling,
”Musik og vaar”
(1896), hyllade han
Norge. Senare
diktböcker (”Det dyre bröd”,
1900,
”Septemberbrand”, 1907,
”Hjem-komst” 1917, ”Ned
fra bjerget”, 1924, m. fl.) bevara de tidigares
karaktär av kraft och intensitet. V. har även
skrivit romaner (”Harriet Blich”, 1902, m. fl.),
dramer (”De skadeskudte”, 1914, m. fl.) samt
självbiogr. ”Fra gutt til mann” (1932) och
”Oplevelser” (1934). Han var en förnyare av
den norska lyriken på 1880-talet, då
problemböckerna hotade kväva poesien, och fortsätter
linj en Wergeland—Bj örnson.
Vogtland [få’ktlant], landskap inom s. v.
Sach-sen och ö. Thüringen i Tyskland, utgörande en
vågig, åt n. sluttande högslätt i hörnet mellan
Frankenwald, Fichtel- och Erzgebirge. V. har
blomstrande industri. Huvudstad: Plauen. V.
(nylat. Terra advocatorum, fogdarnas land) var
fordom ett av fogdar styrt riksområde.
Vogüler, finsk-ugriskt folk på Urals n. ö.
sluttningar, vid bifloder till Ob och Tobol, c:a
6,000. De bo v. om ostjakerna och äro släkt
med dessa och med de finsk-ugriska folken v. om
Ural. De äro övervägande schamanister
(björn-dyrkar e m. m.).
Wohlfart [vå’l-]. 1) Karl Adrian W.,
musikpedagog och tonsättare (1874—1943). W. blev
1901 lärare vid R. Anderssons musikskola och
grundade 1913 egen skola i Stockholm, K.
Wohl-farts musikskola, vilken snabbt utvecklades till en
bland de främsta i huvudstaden. Han utgav en
rad pianopedagogiska arbeten, ss. ”Pianoskola”
(1914; en mängd uppl.), ”Pianotekniken” (2 bd
jämte bihang, 1918) och etydsaml., samt
framträdde även som tonsättare.
2) Karl Gunnar Vilhelm W., den föreg:s
son, neurolog (f. 1910 9/s), med. lic. 1936, med.
dr 1937), doc. i histologi s. å., i neurologi 1943,
allt vid Karolinska inst., prof. i neurologi vid
Lunds univ. sedan 1950. W. har gjort sig känd
som en framstående forskare och har skrivit ett
stort antal arbeten inom neurologi och histologi,
särsk. betr, musklernas byggnad och
muskelsjukdomarna. Han har bl. a. utg. monogr.
”Koloxidförgiftning” (1947; tills. m. B. Gullberg och Ä.
Svensson).
Wohlgemuth [vå’lgamöt] el. Wolgemut,
Michael, tysk målare (1434—1519). De mest
omtalade arbetena från W:s verkstad, som han
1473 övertog efter sin lärare, Hans Pleydenwurff,
äro altarverk. Som egenhändiga arbeten av W.
betraktas högaltaret i Mariakyrkan i Zwickau med
4 bilder ur Maria-legenden och högaltaret
(Pe-ringsdorfaltaret) i Heligkorskyrkan i Nürnberg;
av ett annat altarverk finnes en flygel i
Lorenz-kyrkan i Nürnberg samt en rosenkransram i
Germanisches Museum, vilket också äger W:s
porträtt av Hans Perckmeister samt det från hans
verkstad härstammande Hallerepitafiet. Som
kop-parstickare arbetade W. vanl. tills. m. Wilhelm
Pleydenwurff. Utom med H. Schedels
”Welt-chronik”, som innehåller över 2,000 bilder, var
W. verksam vid illustrerandet av ”Schatzbehalter
der wahren Reichthümer des Heils und der
ewi-gen Seligkeit” (1491); båda dessa arbeten höra
till den äldre bokkonstens förnämsta alster.
Wohlin [våli’n], Nils Richard,
statsveten-skapsman, politiker (1881—1948), fil. lic. i Upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
