Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wollin, Nils - Vollsjö - Wolmar - Volmerslaget - Volnay - Volo - Wolof, (d)jolof - Vologda - Volontär - Volos, Volo - Wolsey, Thomas - Volsinii - Volsk - Volsker - Volsung (Völsung) - Volsungasagan (Völsungasagan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
445 Vollsjö—Volsungasagan 446
Tekniska skolan 1927—45, handhar
tecknings-lärarnas konsthistoriska utbildning vid
Konstfackskolan sedan 1945. W. har lett konserveringen av
flera slottsträdgårdar sedan 1929 samt
utgrävningen av Svartsjö äldsta slott 1937—38. Bland
hans skrifter kunna nämnas ”Eugène Janssons
måleri” (1920), ”Drottningholms lustträdgård och
park” (1927), ”Rosersberg” (1930), ”Nutida
svensk konstslöjd i bild” (1931; även eng. uppl.),
”Gravures originales de Desprez ou exécutées
d’après ses dessins” (1933), ”Desprez en Italie”
(i935)> ”Desprez en Suède” (1939),
”Skeppsholmskyrkan” (1942), ”Allmän konsthistoria”
(1947), ”Skulpturboken”, 3 (1950; tills. m. A.
Gauffin) och "Swedish textiles 1943—50”
(1952). .
Vollsjö, sn i Malmöhus län, i Färs härads
jordbruksbygd, n. v. om Tomelilla; 20,ib km2, 1,459
inv. (1955). 1,718 har åker. Egendom: Vollsjö
gård. Stationssamhället Vollsjö har 583 inv.
(1951). Kyrkan från 1100-talet, ombyggd på
1860-talet. Ingår i Fränninge och V. pastorat i Lunds
stift, Färs kontrakt. Utgör tills. m. Fränninge
och Brandstad storkommunen Vollsjö; 98,68
km2, 3,840 inv. (i955)-
Wolmar [vå’l-], lett. Valmiera, kretsstad och
järnvägsknut i n. Lettland, vid floden Gauja och
vid järnvägen Riga—Dorpat; 8,482 inv. (1935).
W. anlades av den livländske ordensmästaren
1283 som ordensborg och intogs 1600 av
svenskarna under Karl IX :s polska krig. Det var
här, som Carl Carlsson Gyllenhielm och Jakob
De la Gardie 1601 efter tappert försvar måste
kapitulera för polackerna. W. återerövrades 1621
och gavs 1622 till Axel Oxenstierna.
Volmerslaget [vå’l-], se Dannebrog.
Volnay [vålnä’], se Bourgogneviner.
Volo [vå’lå], stad i Grekland, se Volos.
Wolof [-å’f], (d)j o 1 0 f, den nordvästligaste
av de sudan-språkiga negerstammarna (c:a
450,000), befolkande Senegambiens kustland
mellan Dakar och nedre Senegal och det viktigaste
folket mellan Senegal och Gambia. De äro
högväxta och mycket mörka. Den förhärskande
religionen är islam.
Vologda [vå’iagda], huvudstad i
Vologda-om rådet (147,400 km2, 1,5 mill. inv. 1947)
inom Nordregionen i RSFSR, flodhamn vid
Su-chonas biflod Vologda och knutpunkt för
järnvägarna Leningrad—Sverdlovsk och Moskva—
Archangelsk; 95,200 inv. (1939; 45>ooo 1914). V.
är en viktig ekonomisk, administrativ och
kulturell medelpunkt för n. Ryssland.
Volontär (fr. volontaire, av lat. voluntårius,
frivillig), i allm. benämning på en yngre, för sin
utbildning mot ringa lön tjänstgörande man. —
Krig sv. I Sverige infördes v.-inrättningen 1805,
urspr. i ändamål att därur rekrytera
underofficerskåren (underofficers-v.). Via v.-inrättningen
ha dock rekryterats även underbefäl och fast
anställt manskap av menigs grad. Tidvis har även
(reserv-)officersaspiranterna kallats
(reserv-)of-ficers-v. Deras utbildning har ägt rum vid den
för inf. gemensamma Volontärskolan på
Karlsborg, vid truppslags- och arméfördelnings-
vis ordnade skolor och enl. senare härordningar
regementsvis. Enl. 1914 års härordning
benämndes enbart arméns fast anställda militära
manskap av menigs grad v. V.-inrättningen
avskaffades 1952.
Volos [vå’lås], Volo, huvudstad i nomos
Magnesia, Thessalien, Grekland, vid innersta
delen av Volosviken av Egeiska havet; 51,134 inv.
(1951). Biskopssäte. V. har god hamn samt
textil-, maskin-, kvarn- och cigarrettindustri.
Wolsey [coo’lzi], Thomas, engelsk statsman
och prelat (omkr. 1475—1530). W., som 1507 blev
kaplan vid hovet, tilldrog sig snart Henrik
VHI:s uppmärksamhet och gjorde en snabb
karriär. Han blev 1514 ärkebiskop av York och 1515
kardinal samt lordkansler s. å. Som sådan ledde
han Englands utrikespolitik med syfte att utnyttja
den fransk-habsburgska konflikten. För egen del
närde han äregiriga planer att bli påve.
Inrikespolitiskt gick hans strävan ut på att skapa en
stark centralmakt. Socialt sett hade hans politik
en starkt antifeodal prägel. Hans reformiver
väckte emellertid en stark opposition till liv, och
konungens gunst miste han, då han ej lyckades
förmå påven att ge sitt bifall till Henriks skilsmässa
från drottning Katarina. Han suspenderades från
sina statliga ämbeten, anklagades för att ha trätt
i förrädiska förbindelser med Frans I och påven
och fängslades. På vägen till London träffades
han av döden. Kallsinnig mot reformationen, var
W. en varm vän av undervisningsväsendet och
de sköna konsterna. Christ Church College i
Oxford är hans skapelse. Monogr. av A. F. Pollard
(1929).
Volsi’nii, se Orvieto.
Volsk [-å-], kretsstad i n. delen av
Saratov-området, RSFSR, vackert belägen på Volgas h.
strand; 55,053 inv. (1939). V. är ändstation vid
järnvägen Atkarsk—Volsk och en betydande
flodhamn vid Volga.
Volsker [vå’l-] (lat. Vo’lsci), italiskt fornfolk
kring floden Liris (Garigliano) och dess bifloder.
Vid havet sträckte sig dess område från Antium
till Terracina. Kuvades av romarna på 300-talet
f. Kr.
Volsung (V ö 1 s u n g), nordisk sagohjälte,
konung i Hunaland, fader till Sigmund och
Signy, farfar till Sigurd Favnesbane. V:s
ättlingar kallas volsungar. Se Volsungasagan.
Volsungasagan (Volsungasagan),
forn-isländsk saga, behandlar väsentligen samma
ämnen — d. v. s. volsungars och niflungars el.
gju-kungars men framför allt Sigurd Favnesbanes
levnadsöden — som äldre Eddans hjältesånger, av
vilka V. i det stora hela är en skickligt gjord
och välskriven prosaparafras. Vissa avd. av V.
stödja sig dock på andra källor än eddasångerna
och framställa händelserna delvis på ett annat
sätt. Därigenom är den av stor betydelse för
sa-goforskningen, liksom den även genom sin
parafras av eddadikterna i viss mån utfyller en stor
lucka i huvudhandskriften av den poetiska Eddan.
Det har antagits, att V. som källa även haft en
särskild ”Sigurdssaga”, vilket dock är mycket
ovisst. V. är utg. av M. Olsen 1906—08.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
