Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Första världskriget - Krigets förhistoria och utbrott - Krigets förlopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
561
Världskrigen
562
om 12 tim. skulle inställa sin mobilisering. Av
Frankrike begärde man med 18 tim. frist
underrättelse om huruvida det komme att bli neutralt
vid ett krig mellan Tyskland och Ryssland. Följ,
dag, Vs, ingick Frankrikes avvisande svar till
tyska utrikesdep., Ryssland svarade icke alls.
Samma dag skredo Frankrike och Tyskland till
allmän mobilisering. Vs förklarade Tyskland krig
mot Ryssland och Vs mot Frankrike. England
slutl. fixerade Vs sin ställning genom en
utfästelse att beskydda Frankrikes nordkust mot tyska
angrepp. Detta löfte, som gavs av engelske
utrikesministern Grey till franske ambassadören
Cambon, var en följd av den flottpolitik, som
Frankrike och England gemensamt bedrivit och
som inneburit, att de franska marina
huvudkrafterna från Engelska kanalen och Atlanten
förflyttats till Medelhavet. Men utvecklingen gick
snabbt. Redan Vs ställde Tyskland till Belgien
ett ultimatum, som fordrade upplåtelse av
erforderliga delar av landet för genommarsch.
Samma dag beslöt England — officiellt som en följd
av Belgiens kränkning — att deltaga i kriget,
sedan det dock i verkligheten tagit ställning
tidigare. Inmarschen i Belgien bidrog emellertid
i högsta grad till att framkalla krigsstämning i
England. Vs avläts den engelska
krigsförklaringen till Tyskland.
KRIGETS FÖRLOPP.
1914—15.
Tvåfrontkriget. Skedet aug. 1914—sept. 1915 får sin
karaktär förnämligast av händelserna på och
växelverkan mellan två fronter, västfronten och östfronten. —
På västfronten uppmarscherade Tysklands
huvudkrafter i huvudsak efter den plan, som fått namn
efter förutvarande generalstabschefen A. v. Schlieffen.
Enl. denna borde offensiven tillgripas omedelbart vid
krigsutbrottet och huvudkrafterna riktas först mot
Frankrike samt därefter, sedan detta land besegrats,
mot Ryssland. Vid offensiven mot Frankrike borde det
franska fästningssystemet kringgås av en stark
högerflygel, som skulle framföras genom Belgien, v.
Schlief-fens efterträdare v. Moltke, som vid krigsutbrottet 1914
fungerade som generalstabschef och härens egentlige le;
dare under kejsaren, modifierade dock Schlieffenplanen i
så måtto, att medan v. Schlieffen avsett att för härflygeln
från Metz norrut disponera c:a 87 %> av
västfrontsarmé-erna, beräknade v. Moltke härför knappa 70. Den förres
plan innebar därjämte ett uttagande av omfattningen, så
att Paris skulle inbegripas i denna; v. Moltkes plan avvek
även härutinnan. Fientligheterna inleddes redan 8/s
genom ett överraskande anfall på Liége, som behärskade
ett viktigt vägcentrum i Maas-dalen, och ledde 18/s till
avsett resultat men blottade på samma gång krigsplanen.
— De tyska huvudkrafterna uppmarscherade under tiden
intill »7/s invid fransk-belgiska gränsen, där
grupperingen blev följ.: i:a armén (generalöverste v. Kluck) n. v.
och v. om Liége, 2:a armén (generalöverste v. Bülow)
s. v. om Liége, 3æ armén (generalöverste v. Hausen)
anslutande söderut till Luxemburg, 4æ armén (hertig
Albrecht av Württemberg) i n. delen av Luxemburg,
5:e armén (kronprins Vilhelm) i s. delen av Luxemburg
och n. delen av Lothringen, 6:e armén (kronprins
Rupp-recht av Bayern) mellan Metz och Saarburg samt 7:e
armén (generalöverste v. Heeringen) i s. Lothringen
samt i Elsass. Arméernas sammanlagda front utgjorde
450 km och deras styrka 1,470,000 man. — Den
frans-k a krigsplanen var baserad dels på försvar, dels på
offensiv. Det förra utgjordes främst av fästningarna Belfort,
Épinal, Toul-Nancy och Verdun, fullständigade med en
serie spärrfort mellan Mosel och Maas (Meuse), vidare
av de smärre och mindre motståndskraftiga fästningarna
Hirson, Maubeuge, Lille och Dunkerque samt i bakre
linjen fästningssystemen B esangon—Långres—Dijon och
Reims—Laon—la Fère. Den franske generalstabschefen,
Joffre, som vid krigsutbrottet blev befälhavare för
fälthären, räknade med en tysk offensiv genom Belgien. Av
de franska styrkorna voro emellertid blott c:a 60 %
grupperade från Metz norrut. I enl. härmed
verkställdes uppmarschen intill ,8/g i huvudsak sålunda: i främsta
linjen ställdes 4 arméer i 2 grupper, näml, till h., vid
Belfort—Épinal—Nancy, i:a armén (general Dubail) och
2:a armén (general de Castelnau); till v., vid Verdun-—
Mézières, uppmarscherade 3æ armén (general Ruffey)
och j:e armén (general Lanresac). Bakom främre
linjens mitt, vid S :te Menehould—Commercy.
uppmarscherade 4:e armén (general de Langle de Cary) men insköts
därefter omedelbart mellan 3:0 och s:e arméerna; bakom
flyglarna stodo 2 grupper reservfördelningar vid Vesoul
(v. om Belfort) och Vervins. Efter ytterligare
förstärkningar uppgingo de franska stridskrafterna till 1,640,000
man. Samverkan var förberedd med en engelsk
ex-peditionskår. Denna (c:a 75,000 man under general
French) landsteg omkr. 15/s i Le Havre, Rouen och
Boulogne och samlades därefter till Le Cateau. Den
belgiska armén (117,000 man) skulle fördröja
tyskarnas frammarsch och repliera på den franska armén. —
De på ömse håll omedelbart efter fullbordad uppmarsch
igångsatta operationerna ledde till väldiga
gränsslag, reträtt för ententearméerna, tyskarnas
framträngande till Marne, ett stort slag där *lt—9/s samt
därefter tysk allmän återgång till Aisne (se Marne).
Härunder hade belgiska arméns huvudkrafter gått
tillbaka mot Antwerpen. Därmed var v. Schlieffens tanke
korsad och i realiteten omintetgjord. Moltke avgick
och efterträddes av dittillsvarande krigsministern
general v. Falkenhayn. Sedan fronterna på ömse sidor
erhållit nödvändiga förstärkningar, strävade nu båda
parterna under den s. k. kapplöpningen till havet att
omfatta varandra, med följd att flyglarna utsträcktes till
Nordsjön. Sedan fronterna i mitten av nov. stelnat i
linjen Nieuport—Noyon—Reims—Verdun och därifrån i
stort sett utmed Lothringens och Elsass’ gräns, vidtog
ställningskriget. — Antwerpen hade genom
anfall 2’/s—18/io fallit i tyskarnas händer. Belgiska armén
lyckades draga sig västerut till Yserlinjen n. om
Dixmuiden, varefter Belgien så gott som fullständigt
ockuperades.
På östfronten hade Tyskland disponerat
endast 8:e armén (generalöverste v. Prittwitz und
Gaff-ron, c:a 250,000 man), avsedd för Ostpreussens försvar.
I övrigt skulle enl. den ömsesidiga överenskommelsen
bundsförvanten Österrike-Ungern svara för östfronten,
intill dess avgörandet hade fallit mot Frankrike, ö
s-t e r r i k e-U n g e r n s generalstabschef, friherre
Conrad v. Hötzendorf, avsåg att lösa denna uppgift
offensivt. Den österrikiska uppmarschen mot Ryssland blev
på ett ödesdigert sätt fördröjd genom att alltför stora
styrkor koncentrerades mot Serbien. Uppmarschen
verkställdes intill 2’/s i huvudsak sålunda: i:a armén
(general v. Dankl) vid mell. och nedre San; 4æ armén
(general v. Auffenberg) vid mell. San till Przemysl; 3:0
armén (general v. Brudermann) vid och s. v. om
Lemberg (Lwow); häravd. Köwess från övre Dnjestr till
Czernowitz (Cernäuti); n. och n. v. om Krakau (Kraköw)
stod gruppen v. Kummer m. m. Sammanlagda styrkan
i Galizien och Kongresspolen utgjorde c:a 750,000 man,
vilken styrka mot slutet av månaden ytterligare
förstärktes från Serbien. Högste befälhavare var
ärkehertig Friedrich. De ryska stridskrafternas uppmarsch
skedde med 2 arméer mot Ostpreussen och 4 mot
Österrike-Ungern. 20/s var grupperingen i huvudsak följ.:
På n. v. fronten, d. v. s. mot Ostpreussen, stodo i:a
armén (general Rennenkampf) i linjen Kovno(Kaunas)
—Grodno samt 2:a armén (general Samsonov) vid och
s. v. om Grodno; på s. v. fronten, mot Österrike, stodo
4:e armén (general Salza, inom kort avlöst av general
Evert) kring Lublin, s:e armén (general Pleve) kring
Chehn—Kowel, 3æ armén (general Russkij) kring
Röw-ne—Euck—Dubno samt 8:e armén (general Brusilov) vid
Proskurov och söderut till Dnjestr. Sammanlagt
fun-nos i den första uppmarschen mot Ostpreussen c:a 550,000
man under armégruppchefen general Zelinskij och mot
Österrike 950,000 man under armégruppchefen general
Ivanov. Ständiga förstärkningar strömmade därjämte
fram under sept. Högste befälhavare var storfurst
Ni-kolaj Nikolajevitj med general Janusjkevitj som
generalstabschef. — Operationerna på ostpreussiska
fronten inleddes av den dubbelt överlägsna ryska
armégruppen. Delar av Rennenkampfs armé möttes
framgångsrikt av tyskarna vid Gumbinnen, men det dubbla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
