Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Första världskriget - Krigets förlopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
Världskrigen
564
hotet av 2 arméer föranledde likväl v. Prittwitz att
föreslå Ostpreussens uppgivande och definitivt motvärn
först i Weichsel-linjen. v. Prittwitz entledigades då och
ersattes av general v. Hindenburg med general
Luden-dorff som stabschef. Vid Tannenberg (se d. o.) krossades
Samsonovs armé, varpå följde slaget vid Masuriska
sjöarna (se Masuren), där Rennenkampf genom reträtt
räddade huvuddelen av sin armé undan samma öde.
Genom dessa tyska segrar var Ostpreussen vid mitten
av sept. befriat från invasionen. Hotet mot
Ostpreussen hade dock medfört, att v. Moltke ditdirigerat för
västfronten avsedda förband, vilkas deltagande i
Mar-neslaget säkerligen hade fått sin betydelse för dess
utgång. — På galiziska fronten hade båda
parterna gått till offensiv. Det österrikiska anfallet rönte till
en början framgång, men efter ryska segrar vid Lwöw
måste österrikarna n/s retirera och stannade först bakom
Dunajec och Karpater-passen s. v. om Przemysl,
lämnande en avsevärd del av Galizien i ryssarnas händer.
— För att lätta situationen för bundsförvanten bildades
i s. Schlesien en 9æ tysk armé under Hindenburg, som
genom en skicklig men övergående framstöt mot
Warszawa—Ivangorod i okt. under samarbete med
österrikarnas nordflygel skaffade andrum i ö. Kort därpå blev
Hindenburg överbefälhavare för alla tyska
östfronttrupper, varefter till chef för 9æ armén sattes v.
Macken-sen. Då ryssarna i början av 1915 visade tecken till
förnyad aktivitet och förhållandet till Rumänien började
bli kritiskt, beslöto sig centralmakterna för en offensiv
på östfronten. I s. drevo österrikarna ryssarna över
Karpaterna jan.—febr. 1915, och i n. krossade
Hindenburg 10 :e ryska armén genom vinterslaget i Masuren
(se d. o.) 7/s—“Z2.
På västfronten sökte västmakterna lätta trycket
för ryssarna genom ”avlastningsoffensiver” under dec.
1914—mars 1915. Dessa ledde till stora förluster,
framför allt för angriparen, men lämnade läget i stort sett
oförändrat.
På östfronten voro ryssarna snart efter
februarinederlagen färdiga för en ny offensiv, i det Brusilov i
mitten av mars framträngde mot Karpater-passen. Sedan
jämväl San-fästningen Przemysl, belägrad sedan 4 V2
mån., 22/s fallit i ryssarnas händer jämte 120,000 man i
fångar, var dubbelmonarkiens strategiska läge allvarligt.
En omläggning av den tyska strategien ägde nu rum.
Ett avgörande borde sökas i ö. Betydande tyska krafter
tillfördes östfronten. Medan proportionen mellan
fördelningar i v. och ö. i aug. 1914 varit 6,2:1, hade den
förändrats Vs 1915 till 2,7:1. På våren voro de tyska
förberedelserna för en stor östoffensiv avslutade. Den
började 2/s med slaget vid Gorlice-Tarnöw (se Gorlice), där
n:e armén under v. Mackensen anföll. Detta ledde till
en strategisk genombrytning, och i början av juni
återtogs San-Iinjen. Före månadens utgång var Lwöw
återtaget och Galizien så gott som fullständigt befriat.
Därmed var utgångsläget skapat för Weichsel-linjens
betvingande: genom anfall norrifrån av Hindenburg, som
med häravd. Gallwitz genombröt Narew-fronten, medan
söderifrån stöten ansattes mellan Weichsel och Bug, där
v. Mackensen bemäktigade sig Lublin och Chejm.
överbefälet uppdelades så, att frontens n. del, från Kurland
till Pilica, ställdes under tysk, den s. under österrikisk
ledning. 5/s var med utrymningen av Warszawa och
Ivangorod Weichsel-linjens fall beseglat. Samtidigt
drogo ryssarna tillbaka sin kurländska front till linjen
Mitau—Kaunas. Centralmakternas nästa mål var
fäst-ningslinjen Kaunas—Brest-Litovsk, som efter nya
strider under aug. kom i deras besittning. Offensiven
fortsattes på ömse sidor om Brest-Litovsk av v. Mackensen
och Linsingen; i n. intogs Vilna 19/s. Härmed avslutades
den stora offensiven, och fronterna stabiliserades i en n.
—-s. linje från Dünaburg genom Rokitno-(Pripet-)träsken
över Dubno och Tarnopol. Ryssarna voro allvarligt
slagna och hade måst lämna bl. a. 1 Vs mill. fångar.
Deras offensivförmåga var för avsevärd tid bruten.
Nederlaget fick till följd ett ombyte i den ryska högsta
ledningen, i det generalissimus storfurst Nikolaj jämte
generalstabschefen Janusjkevitj ersattes, den förre —
nominellt — av kejsaren, den senare av general
Alexe-jev, som blev den verklige ledaren.
Under det långa offensivskedet i ö. hade tyskarna på
västfronten, där ententemakterna voro överlägsna,
fått bestå hårda prov: offensiver i maj n. om Arras och
vid La Bassée samt i sept. ånyo vid Ärras och i
Champagne. — Det efter slaget vid Marne inträdda, mer än
årslånga skede, varunder initiativet övergick till
enten
temakterna, hade sålunda icke medfört något större
resultat. Joffre upphöjdes i dec. till befälhavare över de
franska trupperna på samtliga europeiska
krigsskådeplatser och fick till efterträdare som generalstabschef
general Castelnau. Den engelske överbefälhavaren
French hemkallades och ersattes med general Haig. I
England hade Lloyd George som ammunitionsminister
fått bruk för sin våldsamma energi, och Kitcheners
”nya arméer” hade blivit verklighet.
De sydeuropeiska fronterna och Främre orienten. Vid
krigsutbrottet uppmarscherade s. om Belgrad den
serbiska arméns huvudkrafter (c:a 160,000 man) samt
längre söderut den c:a 50,000 man starka
montene-g r i n s k a armén. Intill 1914 års slut hade 2
österrikiska anfall avvärjts och Belgrad, som för några dagar
kommit i österrikisk besittning, återtagits av serberna.
Denna front blev därefter t. v. en sekundär skådeplats.
— Turkiet anslöt sig till centralmakterna genom
krigsförklaring lä/n 1914. Härur uppstodo 4 nya
krigsskådeplatser: Dardanellerna (mot västmakterna),
Kaukasus (mot Ryssland), Mesopotamien och Egypten (mot
England). På Kaukasus-fronten kom en turkisk
offensiv i gång snart efter krigsutbrottet, men denna slutade
med en katastrof för de anfallande. England annekterade
Cypern 5/ii och Egypten i mitten av dec. I
Mesopotamien hade England i nov. besatt Basra, haft Bagdad
inom räckhåll men blivit tillbakaslagna till Kut
el-Amara, c:a 140 km längre ned utefter Tigris.
Betydelsefullast av de nytillkomna fronterna blev till en början
den vid Dardanellerna (se d. o.), där
västmakternas ansträngningar från början av 1915 till aug. s. å.
dock förblevo resultatlösa. De måste söka en annan
angreppspunkt och började i detta syfte göra allt
starkare påtryckningar på Grekland. Härtill bidrog, att
Bulgarien 14/io 1915 anslöt sig till centralmakterna.
I okt. landsatte England en ”orientarme” (general
Sar-rail med inledningsvis 40,000 engelsmän och fransmän)
i Grekland och etablerade där Saloniki-fronten, närmast
riktad mot Bulgarien. — Italien (se d. o., sp. 249,
ang. krigsorsak och krigsmål) var, efter omfattande
militära förberedelser, 23/s 1915 färdigt att angripa sina
förra allierade, centralmakterna, varigenom en ö s t e r r
i-k i s k-i t a 1 i e n s k front tillkom. Befälet fördes på
österrikisk sida av ärkehertig Eugen, på den italienska
av generalstabschefen Cadorna. 2 italienska offensiver i
stor stil ägde rum under sommaren 1915, näml. i:a
Isonzo-slaget i början av juli och 2:a under senare
hälften av samma månad. Deras närmaste mål var
erövringen av staden Görz (Gorizia), huvudorten i det
österrikiska kustlandet n. om Istrien. Anfallen
avvärjdes men kommo att upprepas ej mindre än ytterligare
9 ggr under kriget. — För att öppna en landförbindelse
till Turkiet och avkorta fronterna beslöto
centralmakterna att nedkämpa Serbien. I mitten av okt.
anföll en armégrupp under v. Mackensen n. Serbien
(1 tysk och 1 österrikisk armé) samt ö. Serbien (2
bulgariska arméer). Det strategiska läget var
synnerligen ogynnsamt för serberna, och fälttåget fick ett raskt
förlopp. Serberna sammanträngdes till Pristina, nära
gränsen mellan Montenegro och Albanien. Här stodo
på slätten Kosovo polje de avgörande slutstriderna 21/h
—25/ii, varefter spillrorna av serbiska armén räddades till
hamnarna vid Adriatiska havet och reorganiserades på ön
Korfu. Serbien i dess helhet ockuperades av
centralmakterna, och 15/i 1916 gick det första tåget från Berlin till
Konstantinopel. Montenegro intogs i jan. 1916 av
österrikarna. — Under dessa operationer hade
västmakternas Salonikiarmé utan framgång sökt
bispringa Serbien genom tryck på bulgariska fronten,
varjämte Italien i avlastningssyfte utfört 3:e och 4:e
Isonzo-slagen i okt. och nov. Även ryssarna gingo,
i dec., till anfall på sin sydligaste frontdel invid
Rumäniens gräns utan att åstadkomma någon strategisk
förändring.
Sjökriget. De krigförandes slagflottor förhöllo
sig i huvudsak passiva, och den oavgjorda striden vid
Doggersbank (se d. o.) 24/i 1915 blev utan inverkan på
krigsläget i stort. Den särskilt av ententen utövade
blockaden samt Tysklands som svar därpå
tillgripna ubåtskrig drabbade kännbart även neutrala
makter, men deras protester förklingade ohörda. Det tyska
ubåtskriget uppkallade emellertid mot sig U.S.A., vilket
skulle bli ödesdigert. Torpederingen av ”Lusitania”
ledde dock ännu ej till direkt brytning, då Tyskland
därefter förband sig att till skydd för passagerare iakttaga
en viss moderation i ubåtskriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
