Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Kriget blir universellt - Tyskland fortsätter anfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587
Världskrigen
588
till krigsutbrottet systematiskt byggt upp ett
utomordentligt system av marina baser. Utöver moderlandets
goda baser sträckte sig en serie i s. v. riktning mot
Ma-lacka med Formosa, Fu-chou, Kanton, Ilainan samt
Saigon- och Camranh-bukterna. I s. riktning mot Nya
Guinea och avskärande förbindelserna från Filippinerna
österut funnos Saipan, Palau, Yap, Truk, Ponape och
Jaluit. Dessa hade utbyggts i strid mot
Washingtonför-draget.
Amerikanernas huvudbas i Stilla havet var Pearl
Har-bor på Hawaii. Härifrån sträckte sig ett bassystem i
västlig riktning mot Filippinerna med Johnston,
Mid-way, Wake och Guam. På Filippinerna var Cavite (vid
Manila) huvudbas. Ett annat bassystem ledde mot
Australien över Palmyra, Canton och Pago Pago. Emedan
amerikanerna följt Washingtonbestämmelserna, voro
endast Pearl Harbor och Cavite väl försvarade.
Det brittiska bassystemet utgjordes av Hongkong,
Singapore och Port Darwin. Singapore var mycket väl
utbyggd, medan Hongkong ej längre hade någon större
betydelse, sedan japanerna besatt upplandet med Kanton.
Port Darwin låg i utgångsläget alltför långt från
operationsområdena för att fullt kunna utnyttjas. De
holländska baserna på Java kompletterade det brittiska
bassystemet i väster.
Vid a:a v:s utbrott var Japan världens j:e marina
stormakt. De japanska fartygen voro i allm. modernare och
snabbare än de allierades, vartill kom, att de stodo under
enhetligt befäl. De allierades landstridskrafter voro
utspridda, medan de japanska landstigningsstyrkorna (i
utgångsläget högst io div.) kunde koncentreras efter
inträdande behov. Det av japanerna insatta flyget var
överlägset men anses sammanlagt icke ha uppgått till
mer än c:a 1,500 flygplan. Japan hade sålunda vid
krigsutbrottet ett gott utgångsläge, och
överlägsenheten ökades under de inledande striderna.
Den japanska planen innebar att genom överrumpling
snabbast möjligt taga Burma, Malacka, Nederländska
Indien, Nya Guinea, Filippinerna, Guam och Wake m. m.
samt sedan bilda en försvarslinje
Burma—Malacka—Sumatra—Java—Timor—Bismarckarkipelagen—Marshallöarna—Wake och uppnå en fördelaktig fred. Den offensiva
delen av planen byggde på att vinna herravälde till sjöss.
Härvid skulle de allierades flottor slås ut.
Vit 1941 överfölls den amerikanska stillahavsflottan i
Pearl Harbor med resultat, att dess huvuddel för
avsevärd tid sattes ur spel. Den brittiska
Singapore-eska-derns två slagskepp anföllos 10/i2 utanför Kuantan och
sänktes. Herraväldet till sjöss var därmed säkrat. I
anslutning till anfallet mot Pearl Harbor togo japanerna
Guam uht och Wake "/12.
På Luzon, vars försvar leddes av general Mac Arthur,
började japanerna landstiga ”/12. Manila föll 2/i 1942,
varefter försvaret togs upp på Bataån-halvön
(kapitulation 9/i) och slutligen på öfästningen Corregidor
(kapitulation 6/s). I dec. 1941 anfölls också Mindanao, som var
erövrad i maj 1942. V12 började landstigningen på Malackas
östkust, varefter anfallet fördes fram i ryggen på det
enbart mot sjösidan starkt försvarade Singapore.
Johore-sundet forcerades 8/2 1941, och W2 kapitulerade Singapore
med c:a 85,000 britter, australier och indier. Hongkong
togs 25/i2 1941, och därmed voro britternas baser i
Sydostasien erövrade.
Vid årsskiftet 1941/42 ställdes det allierade försvaret
av s. v. Stilla havet under den brittiske generalen
Wa-vells befäl. Någon mera omfattande hjälp med fartyg,
förband m. m. kunde emellertid icke sändas.
Under dec. 1941—febr. 1942 togo japanerna Sumatra,
Borneo, Celebes och några av öarna ö. om Java. Därmed
var ringen sluten för anfallet mot huvudön Java. Vid
ett försök att hejda de japanska
överskeppningsföreta-gen uppstod 27/2—W2 sjöstriden i Javasjön, som slutade
med katastrof för de allierade. Landstigning kunde
därför ske */s, och Javas försvar kapitulerade 9/3.
Offensiven mot Burma förbereddes genom att Japan
•ockuperade Siam, med början s/is 1941. Sedan den
burme-siska prov. Tenasserim utefter Ändamansjön erövrats
jan.—febr. 1942, gingo japanerna i början av febr, över
Salween och togo Rangoon 8/a. Omedelbart dessförinnan
hade general Alexander utsetts till brittisk
överbefälhavare i Burma, viss förstärkning tillförts sjövägen, och
general Stilwell, Chiang Kai-sheks stabschef, fått befäl
över från Kina till Burmas försvar insatta kinesiska
styrkor. Det japanska anfallet, som underhölls sjövägen
via Rangoon, fortsatte i n. riktning utefter Salween och
Iravadi mot försvararnas enda förbindelse bakåt,
Bur-mavägen, som blev avskuren, när Lashio togs 29/<. De
brittiska styrkorna drogos då genom djungeln under
stora svårigheter tillbaka till Indien, dit de nådde i
mitten av maj. Japanerna fortsatte icke sitt anfall ut ur
Burma.
I anslutning till Burma-fälttåget ockuperades
Andama-nerna i slutet av mars 1942 och Nikobarerna i juni s. å.
Härigenom tryggade japanerna Malackasundet åt väster
samt sina underhållstransporter sjövägen till Burma.
På gr. av hotet mot Indien bildades febr.—mars 1942
en brittisk ”östernflotta” under amiral Sommerville.
Denna kunde dock icke hindra en japansk flotta att 5/<
med framgång anfalla Colombo på Ceylon.
För att trygga underhållsvägen till Egypten och
Indien, som gick utefter Afrikas östkust och som syntes
hotad genom japanernas offensiv, beslöt den brittiska
krigsledningen att taga den till Vichy-Frankrike anslutna
ön Madagaskar i besittning. Ockupationen utfördes maj
—nov. 1942.
Samtidigt med offensiven mot Sydostasien utförde
japanerna en offensiv mot Nya Guineaområdet. 24/i
ockuperades de största öarna i Bismarckarkipelagen, bl. a.
Nya Britannien med den viktiga hamnen Rabaul. Även
Bougainville på Salomonöarna togs. Efter Javas
erövring kunde ytterligare stridskrafter avdelas till detta
område, och i början av mars fortsatte offensiven. På
Nya Guineas nordkust togos härvid ett flertal hamnar,
vilka omedelbart iordningställdes som baser.
Japan hade därmed i huvudsak nått det mål, som från
början var uppsatt, och detta med mycket ringa
förluster. De allierade å sin sida hade förlorat 4 slagskepp
(därjämte 6 skadade), 1 hangarfartyg, 7 kryssare och c:a
20 jagare samt i fråga om arméstridskrafter c:a 14 div.
I enlighet med Washingtonkonferensen i dec. 1941—
jan. 1942 inriktade sig de allierade på en strategisk
defensiv i Stillahavsområdet. Den amerikanska
krigsledningen började bygga upp ett bassystem mellan Hawaii
och Australien:
Johnstone—Canton—Samoaöarna—Fidji-öarna—Nya Kaledonien. Därjämte bildades kring en
kärna av hangarfartyg operationsgrupper, som anföllo
japanernas förbindelselinjer. Härtill användes även de
amerikanska ubåtarna. Ävenså utfördes i april ett
bombföretag mot Tokyo, varvid flygplanen fördes till
utgångsläget på hangarfartyg.
Befälsförhållandena ordnades under mars 1942 så, att
MacArthur blev överbefälhavare i s. v.
Stillahavsområdet (Australien och Nya Guinea), medan Amiral Nimitz
blev överbefälhavare för det övriga området.
Västmakternas krigföring samordnas. För att nå ett
avgörande resultat i kriget, i vilket U.S.A. och
Storbritannien genom anfallet på Pearl Harbor blivit slutligt
sammanförda, krävdes en intim samverkan i fråga om
politik, militär strategi, rustningar m. m. På en
konferens i Washington nåddes samförstånd, och Vi—*/i 1942
undertecknade de 26 allierade staterna på uppmaning av
U.S.A. och Storbritannien den s. k.
Washingtondekla-rationen, vari de anslöto sig till Atlantdeklarationen av
14/s 1941, förbundo sig att sätta in alla sina militära och
ekonomiska resurser i krigföringen samt att samarbeta
inbördes och icke sluta separat vapenstillestånd el. fred.
Som allmän strategisk princip fastslogs, att Tyskland
var huvudmotståndaren och därför först skulle besegras,
medan Japans offensiv under tiden borde hindras i sin
utbredning och därefter förutsättning skapas för att man
efter Tysklands besegrande skulle ha ett gynnsamt
utgångsläge för huvudanfall mot Japan. Detta för
strategien avgörande beslut vidhölls under hela kriget. För
den kontinuerliga krigsledningen skapades gemensamt
för U.S.A. och Storbritannien Combined Chiefs of Staff
C ommittee med säte för de båda ländernas
försvarsgrenchefer el. deras representanter.
Tyskland fortsätter anfallet.
Den tyska offensiven i Ryssland sommaren och hösten
1942. Det sista år, under vilket Tyskland skulle ha
möjlighet att besegra Sovjetunionen, var 1942, emedan
U.S.A:s och Storbritanniens hjälp till Sovjetunionen och
dessa båda länders insatser inom andra områden måste
komma till full verkan senast under 1943. Stora
kraftansträngningar för fälttåget 1942 gjordes också från tysk
sida. Rustningsproduktionen ökades och inriktades främst
på att få fram stridsvagnar, flygplan och
järnvägsma-teriel. Ledningen härför centraliserades under A. Speer.
26/< krävde och erhöll Hitler oinskränkta fullmakter på
alla områden, jämväl betr, rättsväsendet, och förklarade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
