Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Tyskland fortsätter anfallet - Ledningen i kriget övergår till de allierade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
589
Världskrigen
590
att striden i ö. skulle fortsätta, tills den ryska kolossen
var slagen sönder.
Under våren 1942 sattes ytterligare förband upp i
Tyskland, och de med detta land förbundna staterna
(utom Finland) ökade sina hjälptrupper till sammanlagt
c:a 35 div., dock som regel av något lägre kvalitet.
Tyskarna lyckades dock icke skapa sådan överlägsenhet i ö.,
att det var möjligt att anfalla längs hela fronten. Hitlers
plan för fälttåget 1942 begränsades därför till offensiv
på den s. delen av fronten med mål att taga de
kaukasiska oljefälten och de rika områdena kring Donets och
Don samt att spärra tillförseln längs Volga.
För att undanröja hotet från Krim mot s. tyska
armégruppen och där spara in trupper anföll v. Manstein
s/s ut på Kertjhalvön, som var rensad till slutet av maj
(150,000 fångar). ’/» följde så ett anfall mot Sevastopol,
som efter mycket hårda strider var taget lh (100,000
fångar).
Ryssarna synas våren 1942 ha haft svårigheter att få
fram materiel och trupper. För att möta den tyska
offensiven igångsatte emellertid chefen för den ryska
sydfronten, marskalk Timosjenko, 12/s en offensiv mot Charkov
från Belgorod och s. därom samt från en stor inbuktning
i tyskarnas linjer s. om Charkov, som bildats under
vintern (slaget vid Charkov). Efter betydande inledande
framgångar för ryssarna sattes 17/s ett tyskt motanfall
igång med kraftsamling söderifrån i ryggen på
Timo-sjenkos trupper. Det fördes fram över Slavjansk, v. om
Donets, och 25/s var huvuddelen av de ryska styrkorna
inringade. 240,000 fångar togos.
Den genom slaget vid Charkov ung. en månad
försenade tyska sommaroffensiven började ”/«. S.
armégruppen hade dessförinnan uppdelats i en nordlig armégrupp
B (fältmarskalk v. Bock, senare generalöverste v. Weichs)
och en sydlig armégrupp A (fältmarskalk v. List). Den
ryska fronten genombröts på anfallets hela bredd mellan
Kursk och Slavjansk. Till mitten av juli hade tyskarna
nått Don från Voronezj och söderut till Kalitva samt
tagit Millerovo. Några avgörande inringningsslag
upp-stodo dock icke. Efter att ha nått Don hade emellertid
flankskydd erhållits för det fortsatta tyska anfallet i
östlig riktning mot Stalingrad (armégrupp B) och i
sydlig riktning mot nedre Don (armégrupp A). Den
sistn. armégruppen, vars högra flygel hade satt i gång
offensiven mellan Slavjansk och Taganrog i början av
juli, överskred Don på bred front i slutet av juli.
Rostov föll “/?. Under den fortsatta offensiven mot
oljefälten togs Majkop 8/s, Pjatigorsk ’/s och Mozdok 25/s;
oljefälten vid Groznyj och Baku nåddes ej. I början av
sept. gingo tyska trupper över Kertjsundet, och i
förening med anfall från ö. togs Tamanhalvön och därefter
Novorossijsk (14/s). Därmed hade anfallet kulminerat.
Orsaker till att det ej kunde fullföljas voro främst att
man led brist på drivmedel och att styrkorna måst
spridas ut i så divergerande riktningar, v. List, som
förordade anfallets avbrytande och upprättande av en
försvarbar front, avsattes i sept. och ersattes i nov. av
generalöverste v. Kleist.
Inom armégrupp B tilltvingade sig 6:e armén under
generalöverste v. Paulus 21/s, efter att ha brutit ett starkt
försvar, övergång över Don vid Kalatj och ryckte fram
mot Stalingrad. 13/» började huvudanfallet mot staden,
som i huvudsak hade tagits först efter två månaders
hårda strider. Det tyska anfallet, som hade avsetts föras
fram över Don mot Volga n. om Stalingrad, hejdades
vid Don. På gr. av brist på krafter kunde icke heller
armégrupp B :s anfall fullföljas.
De båda armégrupperna, som anfallit i divergerande
riktningar, hade nu att försvara den oerhörda fronten
av c:a 2,000 km. Genom den sårbara n. flanken längs
Don hade också förutsättningar skapats för en rysk
motoffensiv i anslutning till Stalingrad. Det utsatta läget
insågs klart på ledande tyskt håll. Generalstabschefen
general Halder avsattes under de så uppkomna
motsättningarna 24/s och efterträddes av general Zeitzler.
Samtidigt inskränktes uppgifterna för den tyska
generalstaben till att enbart leda operationerna på östfronten,
under Hitlers personliga ledning, medan försvarets
överkommando förde befälet på de övriga fronterna.
Den tyska offensiven mot Egypten 1942. I slutet av
1941 uppstod en svår underhållskris för axelstyrkorna i
Libyen. För att genom luftoffensiv mot Malta och där
stationerade flottstyrkor häva denna ävensom för att
bryta britternas flygöverlägsenhet i Libyen
omgrupperades från Ryssland till Italien tyska 2:a luftflottan under
fältmarskalk Kesselring, som tillika blev tysk
överbefäl
havare Syd. Verkningarna härav började göra sig
gällande redan i slutet av dec. Därjämte förlädes c:a 25
ubåtar till Medelhavet. I nov. och dec. sänktes av olika
anledningar 1 brittiskt hangarfartyg och 3 slagskepp.
Detta jämte andra brittiska fartygsförluster medförde,
att konvojer åter relativt ostört kunde föras fram mellan
Italien och Libyen. Axelmakternas styrkor kunde snabbt
förstärkas och 21/i 1942 gick Rommel till motanfall från
el-Aghelia. Kyrenaika återtogs redan samma månad, och
brittiska 8:e armén under general Ritchie, som var under
förberedelse för att i febr, fortsätta offensiven västerut,
blev tillbakakastad till i höjd med Gazala C/2), där en
mycket stark försvarsställning inreddes.
Då axelmakternas krigföring i Nordafrika var helt
beroende av underhållet mellan Italien och Libyen,
be-slöto de, att Malta, varifrån britterna effektivt hade
visat sig kunna hota förbindelserna, skulle tagas.
Axelmakternas flyg utförde häftiga anfall mot ön, och 8/<
1942 hade Malta upplevt 2,000 flyglarm. I början av juni
s. å. avsågs slutanfallet utföras.
28/s 1942 gick Rommel, som nu fått befälet över även
de italienska förbanden vid fronten, till anfall mot den
starka brittiska ställningen s. om Gazala. För att ge
offensiven flygunderstöd måste greppet om Malta släppas
och slutanfallet uppskjutas. I början av juni genombröts
efter hårda strider den brittiska ställningen, och 21/s togs
Tobruk med 33,000 fångar, huvudsakl. sydafrikaner.
Stora förråd föllo i axelstyrkornas händer, vilket
möjliggjorde fortsatt offensiv. En avgörande seger i
Nordafrika syntes nu inom räckhåll. Offensiven fortsatte
därför mot Egypten, understödd av 2:a luftflottan, varför
anfallet mot Malta helt inställdes. 25/« övertog
Auchin-leck det direkta befälet över 8:e armén. Under
arriärgar-desstrider, bl. a. vid Mersa Matruh 28/s—27/«, och väl
understödda av det brittiska ökenflyget under flygmarskalk
Tedder vek 8:e armén till en slutlig försvarsställning
vid el-Alamein 100 km från Kairo, dit Rommel nådde s%.
Under juli stodo häftiga strider om ställningarna vid
el-Alamein. Britterna lyckades därvid väl hävda sig, och
axelmakternas offensiv hejdades slutligt. Med anledning
av det tidigare brittiska misslyckandet ersattes
Auchin-leck i aug. av general Alexander som chef för Mellersta
östern, och general Montgomery blev chef för 8:e armén.
Fronterna mot japanerna, som under vintern 1941—42
krävt betydande styrkor, stabiliserades efter hand under
1942, varför nyuppsatta förband kunde tillföras
ökenfronten. Redan under striderna framför Tobruk hade
sålunda 8:e armén fått avsevärda förstärkningar, och
ytterligare anlände under sommaren och hösten s. å.
Rommel, som med sina uttänjda underhållsförbindelser såg
möjligheterna att nå Nil-deltat minskas, allteftersom
tiden fortskred, gjorde ett sista försök att bryta igenom
vid el-Alamein s%—4/s (slaget vid Alam Halfa). Detta
misslyckades, och de underlägsna tyskarna ledo
avsevärda förluster. Initiativet skulle i fortsättningen helt
övergå till britterna, som nu och framgent voro överlägsna i
luften.
Ledningen i kriget övergår till de allierade.
Striden om de allierades sjöförbindelser.
Axelmakternas ansträngningar att avbryta de allierades
sjöförbindelser koncentrerades till Atlanten, där i första hand
ubåtar insattes men även flyg och övervattensfartyg, det
s. k. kryssarkriget. Redan före krigsutbrottet hade två
tyska pansarskepp utsänts på Atlanten, där deras exp.
till en början voro framgångsrika, varför stora
brittiskfranska styrkor måste insättas. I sjöstriden utanför La
Plata ls/is 1939 tillfogades pansarskeppet ”Admiral Graf
Spee” svåra skador av tre brittiska kryssare och sänktes
av egen besättning några dagar senare. — 1940 utsändes
snabba tyska handelsfartyg, som ombyggts till
hjälpkrys-sare. Deras operationer fortsatte under ett par års tid
men spelade en underordnad roll. — Förutom
pansarskepp insatte tyskarna i fortsättningen även slagskepp
och kryssare. Bl. a. utförde slagskeppen ”Scharnhorst”
och ”Gneisenau” en lyckad räd på Atlanten i febr, och
mars 1941, varefter de inlöpte till Brest. Samtidigt
ingrep kryssaren ”Admiral Hipper” härjande i sjöfarten
utanför Afrika. De lyckade resultaten ledde till att det
nya slagskeppet ”Bismarck” samt kryssaren ”Prinz
Eugen” gjorde en räd i n. Atlanten. Brittiska försök
att uppfånga fartygen ledde till att den brittiska
slagkryssaren ”Hood” sänktes; men efter koncentration av
brittiska sjö- och flygstyrkor sänktes ”Bismarck” 27/s
1941. Därmed var kryssarkriget praktiskt taget avslutat.
En avgörande faktor i sjöfartskriget var
tonnagetillgången. Redan första krigsmånaden sänktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
