Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Ledningen i kriget övergår till de allierade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
591
Världskrigen
592
150,000 bruttoton, och under vintern 1939—40 uppnådde
axelmakterna över 300,000 ton per månad.
Norge-opera-tionen krävde alla tyska sjöstridskrafters deltagande,
varför sänkningssiffran sjönk till 50,000 ton per månad.
Evakueringen från Dunkerque kostade britterna en del
tonnage, och framför allt blev tyska sjöfartskriget
effektivare efter basutvidgningen till Norge och
Frankrike. Under andra hälften av 1940 varierade
sänknings-siffrorna mellan 400,000 och 550,000 ton per månad.
Våren 1941 införde tyskarna vargflockstaktiken, d. v. s. en
samlad insats av ubåtar mot konvojerna, och
sänknings-siffran sprang upp till 800,000 ton per månad. Genom
U.S.A:s inträde i kriget ökades den allierade
tonnagetillgången, men samtidigt fingo axelmakterna fler
anfalls-mål och lönande operationsområden. Under hela 1942
höl-lo sig sänkningssiffrorna kring 750,000 ton per månad,
men därmed hade sjöfartskriget kulminerat. Till 1943
hade ubåtarna visserligen blivit förbättrade, men de
allierades motmedel hade ökats i än högre grad. Genom
att sätta in flygplanbärande fartyg i konvojerna kunde
ubåtar i marschläge jagas, och sedan tillgången på
eskortfartyg blivit rikligare, kunde fria ubåtsjaktgrupper
sändas ut på Atlanten. Sänkningssiffran sjönk till 150,000
ton per månad och kom under 1944 aldrig över detta
värde.
Nybyggnaden av tonnage på allierad sida
låg till en början mellan 50,000 och 100,000 ton per månad
och visade under de två första krigsåren endast långsam
tendens att stiga. Sedan U.S.A:s storindustri kopplats
in på uppgiften och nybyggandet standardiserats till att
omfatta bl. a. Liberty- och Victory-fartyg, ökades
produktionen väsentligt, och i slutet av 1942 översteg den
sänkningen (c:a 700,000 ton per månad). Från 2:a
kvartalet 1943 voro de tidigare tonnageförlusterna täckta,
pro-duktionssiffrorna sköto än mer i höjden, och i slutet av
1943 noterades 1,650,000 ton per månad, samtidigt som
den totala ökningen översteg 10 mill. ton, vilken siffra
före krigets slut stigit till det dubbla.
Nordafrika erövras av de allierade okt. 1942—maj 1943.
På en konferens i London i juli 1942 beslöto de
allierade att landstiga i Nordafrika (Operation Torch).
Det försvårade läget i Sovjetunionen (den tyska
sommaroffensiven pågick för fullt) och den trängda
situationen i Egypten tvingade fram detta beslut. Anfallet
mot Nordafrika skulle kombineras med en brittisk
ökenoffensiv västerut mot Tunis. Denna kombinerade
operation borde förbättra läget i Medelhavet och ev.
medföra, att axelmakterna drevos bort från Afrika
samt att trycket på Sovjet lättades genom att tyska
styrkor måste avdelas till den nya fronten. En
landstigning i Nordafrika innebar emellertid en sådan
påfrestning på de allierades resurser, icke minst i fråga
om tonnage, att anfallet över Engelska kanalen
troligen icke kunde utföras under 1943. I aug. utsågs den
amerikanske generalen Eisenhower till chef för
landstig-ningsoperationen, som även kom att utföras med
hu-vudsakl. amerikanska tillgångar (se Nordafrikanska
striderna 1942—43). Den allierade invasionen ägde
rum 8/u 1942. Dessförinnan, s3/io, inleddes 8:e arméns
anfall vid el-Alamein, vilket ledde till genombrytning av
axelmakternas front.
Med anledning av händelserna i Nordafrika började
tyskarna ockupera Vichy-zonen i Frankrike, men när de
vhi marscherade in i Toulon, sänktes den där varande
franska flottan. Redan ®/n började tyska stridskrafter att
per flyg överföras till Tunisien, och efter hand
överfördes en armé under generalöverste v. Arnim.
I mars 1943 inleddes kampen om Tunisien. Den
slutade med fullständig seger för de allierade. 12/s upphörde
striderna (240,000 fångar, varav c:a 10 tyska div. om
125,000 man).
Stalingrad samt den ryska vinteroffensiven 1942—43.
Ryssarna hade fortsatt att bygga upp sin armé, och
hösten 1942 voro 70—80 nyutbildade divisioner färdiga att
sättas in. Genom de divergerande anfallsriktningarna
mot Kaukasus och Stalingrad samt den uttänjda flanken
utefter Don mot n. hade de tyska stridskrafterna i
sept-—okt. 1942 blivit till det yttersta utnyttjade och
offensiven kulminerat. I detta läge voro de nya ryska
förbanden samlade för en storoffensiv med en armégrupp
vid Voronezj (Voronezj-fronten under general Golikov),
en s. ö. därom (Sydväst-fronten under general Vatutin),
en vid Dons n. ö. krök (Don-fronten under general
Ro-kossovskij) samt Stalingrad-fronten (senare under
general Malinovskij). Offensiven samordnades av marskalk
Vasilevskij. 19/u anföll Rokossovskijs armégrupp mellan
Volga och Don samt, från ett brohuvud s. om Don, vid
Kremenskaja. Här genombröts 3:e rumänska arméns
front. Samtidigt anföll Malinovskijs armégrupp och
genombröt 4:e rumänska armén s. om Stalingrad. 22/u var
6:e tyska armén innesluten vid och väster om Stalingrad.
Det väl planlagda ryska anfallet hade sålunda redan i
starten nått mycket stora framgångar. Generalöverste
Weichs, som var tysk frontbefälhavare, chefen för 6:e
armén general Paulus, generalstabschefen Zeitzler m. fl.
hävdade, att 6:e armén snarast borde bryta sig ut.
Hitler gav emellertid, sedan Göring försäkrat, att flyget
skulle kunna underhålla de inneslutna, order att 6:e
armén skulle hålla ”fästningen Stalingrad” och att dess
inringning skulle brytas genom anfall utifrån. Härför
organiserades armégrupp Don under fältmarskalk v.
Mansteins befäl. Ryssarna hejdades längs Tjir, och ett
anfall ansattes ö. om Don 10/i2. Det var till en början
framgångsrikt men hejdades i slutet av dec. av förnyade
ryska anfall. 16/i2 anföll Vatutins armégrupp i sydlig
riktning mot Millerovo. Anfallet träffade 8:e italienska
armén och fick stor framgång. Armégrupp Dons n. flank
blev då så hotad, att armégruppen måste dragas tillbaka
till Donets-bågen för att ej bli avskuren. Genom att hålla
nedre delen av Don lyckades den dock skydda armégrupp
A:s återtåg från Kaukasus, vilket igångsattes i början
av jan. och gick mot dels Rostov, dels Tamanhalvön,
där ett brohuvud bibehölls.
19/i började det ryska huvudanfallet mot Stalingrad,
och 2/a upphörde det sista motståndet där. Av 6:e
arméns 300,000 man togos 90,000 till fånga. Resten hade
förlorats i striderna. Det tyska flygvapnet, som hade
insatts för underhåll av Stalingrad, hade även lidit svåra,
delvis oersättliga förluster. Den ryska segern vid
Stalingrad blev en av vändpunkterna i 2:a v. Den skickligt
upplagda offensiven åstadkom så allvarliga förluster, att
den tyska armén aldrig helt kunde hämta sig.
I mitten av jan. utvidgades striderna genom att 2:a
ungerska armén då anfölls av armégruppen vid Voronezj
och blev uppriven. Även den n. därom stående 2:a tyska
armén och s. därom ännu försvarande delar av 8:e
italienska armén blevo slagna, och en 350 km bred lucka
uppstod. Ryssarna ryckte snabbt fram. Kursk togs 7/a,
Belgorod "/a och Charkov 16h. I början av febr, anföll
Vatutins armégrupp över Iz’jum och bröt igenom mot
Zaporozjje, starkt hotande den tyska nybildade s.
armégruppen, över vilken v. Manstein nu förde befälet.
Sedan armégrupp A räddats från Kaukasus (och
upplösts), hade emellertid den s. delen av fronten dragits
tillbaka från Donets-bågen till bakom Mjus, varför v.
Manstein med lösgjorda styrkor i2h kunde slå ut ett
framgångsrikt motanfall. Fronten återställdes, och
Charkov återtogs 15/s. Därefter ebbade striderna ut, bl. a.
därför att snösmältningsperioden hade börjat. Den front,
som då innehades, var i stort densamma som 9 mån.
tidigare, då offensiven hade börjat (sommaren 1942). I
striderna hade förlorats minst 50 tyska och förbundna
divisioner samt stora mängder materiel.
För att hindra tyskarna att sända förstärkningar till
den s. fronten anföllo ryssarna även på andra
frontavsnitt. Genom en offensiv, som började 12/i 1943,
öppnades förbindelse till Leningrad. Hårda strider utvecklades
kring Demjansk, Velikije Luki och Rzjev. I början av
febr, voro de tyska reserverna på östfronten helt
uttömda. Sådana i väster hade ej kunnat sändas dit,
emedan de bundits i Tunisien. För att då skapa nya reserver
uträtade tyskarna i slutet av febr.—mitten av mars
fronterna vid Demjansk och Rzjev genom väl utförda
åter-tågsoperationer.
Japanerna hejdas sommaren 1942—sommaren 1943. Med
anledning av de inledande framgångsrika operationerna
beslöt den japanska krigsledningen att fortsätta
offensiven. Närmaste mål torde ha varit Port Moresby på
Nya Guineas sydkust för hot mot Australien, Midway
och Aleuterna för att kunna nå Hawaii, resp. hota den
amerikanska kontinenten samt över Salomonöarna mot
s. ö. för att säkra basområdet i s. Stilla havet. De
strider, som härigenom uppstodo, förlorades av japanerna
och blevo vändpunkter i stillahavskriget. Den japanska
expansionen avstannade därmed. De främsta orsakerna
voro den amerikanska flottans växande styrka samt
ut-tänjningen av japanernas förbindelselinjer, varigenom
den av amerikanska ubåtar decimerade handelsflottan
icke kunde genomföra alla erforderliga transporter.
Det japanska överskeppningsföretaget runt Nya
Guineas s. ö. spets mot Port Moresby hejdades av allierade
sjöstyrkor i sjöslaget i Korallhavet —8/s 1942. Senare
av japanerna utförda försök att landvägen taga staden
hejdades också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
