Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västergötland - Kyrklig konst - Fornlämningar - Historia - Vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
655
Västergötland
656
tillgodosedda med kyrkobyggnader, under det
att i skogsbygderna, dit kristendomen
framträngde långsammare, kyrkobyggandet fortsatte. Dessa
kyrkor äro i planen rektangulära; material är
gråsten eller trä. Det förnämsta monumentet i
fransk-gotisk stil är Värnhems klosterkyrka, från
omkr. mitten av 1200-talet, under det att en
ombyggnad, ung. vid samma tid, av Skara
domkyrka, urspr. romansk, visar engelska särdrag.
Samtidigt torde Skövde och Falköpings kyrkor
ha tillkommit. Dessa liksom Värnhems äro i sin
skulpturala utsmyckning ej främmande för
gotländsk unggotik. — På medeltida valvmålning är
landskapet mycket fattigt; rikare är
stenskulpturen, representerad av arkitekturreliefer och
dopfuntar. De äldsta dopfuntarna, fyrkantiga eller
cylindriska, äro prydda med djurornament i ristning
el. låg relief. Senare uppträda i hög relief på
den ofta arkadindelade skålen verkliga
figurscener med en blandning av kristet och
fornnordiskt innehåll; omkr. 1100-talets mitt spåras
inflytande från den samtida stenskulpturen på
Gotland och i övriga götalandskap. En
monumentgrupp av betydelse är gravstenarna, prydda av
liljemönster, rankor el. figurer, samt gravvårdar
i kistform med höga gavelhällar. Träskulpturen
är täml. rikt representerad för hela medeltiden,
i synnerhet från romansk och unggotisk tid. För
konsthantverket karakteristiska äro de originella,
smidda järnbeslagen på kyrkdörrar, mest i
Skaraborgs län. Reformationstiden inledde ett avbrott
i den kyrkliga konstutövningen. Vid 1500-talets
slut började kyrkan i Mariestad byggas i ett
slags sengotisk stil, och under 1600-talet fingo
flera städer nya kyrkor el. ombyggdes de gamla:
Ulricehamn, Lidköping, Borås, Alingsås. I
skogsbygderna fortlevde en ofta originell
träbyggnadskonst (t. ex. Habo). Under 1700-talet blev det
vanligt att utvidga kyrkorna mot ö., och de plana
el. välvda trätaken smyckades med målning i en
ofta expressiv stil.
Fomlämningar. V. är synnerligen rikt på
fornminnen. Redan från ancylustiden finnes vid
Sandama invid Göteborg en boplats. Enstaka
fynd av benredskap antyda, att denna tidiga
bebyggelse även varit spridd till landskapets inre.
Talrika bli spåren med lihultyxorna, som i stort
antal påträffats kring Vänerns sydspets, i
Vä-nersborgsområdet och på halvön Vänersnäs, där
de markera boplatser. De något yngre
trind-yxorna visa en kraftig spridning i Vänerns
kustområde. I och med åkerbrukets framträngande
blevo under döstiden de inre landsdelarna,
framför allt silurområdet, Falbygden och Valle hd,
tagna i besittning. En dösliknande grav är
funnen vid Slutarp, Kinneveds sn, och silurområdet
uppvisar ej mindre än 230 gånggrifter.
Hällkis-torna (c:a 200) liksom de yngsta lösfynden från
stenåldern visa en jämnare spridning över
landskapet. Påfallande fattig är Vätterstranden. Fynd
av båtyxor och keramik med snoddomering
markera båtyxkulturen. I jämförelse med stenålderns
vapen och redskap, som ej torde understiga 10,000,
äro V:s bronsåldersfynd, omkr. 200 med
c:a 500 föremål, fåtaliga. Vapen och smycken
koncentrera sig starkt till Falbygden och Valle
hd, varifrån flertalet säkra gravfynd härröra.
Till detta skede höra även ett par hällristningar
och möjl. också den märkliga manteln från ö.
Gerum. Den förromerska järnåldern är i
V. ovanligt rikt företrädd genom ett 50-tal
gravfält (urnegravar el. brandgropar), av vilka det
vid Järnsysle är typiskt, samt ett par införda
situlor. Från romersk järnålder härröra
gravfynd med bl. a. en införd vinskopa från Dalums
sn och en kanna från överbo, Värnhems sn.
Folkvandringstiden företrädes av några rika
guldfynd, bl. a. 2 halskragar och en del halsringar.
Till folkvandrings- och vikingatiden höra ett
1 oo-tal runstenar, av vilka 4 med den äldre
runraden. Bland fasta fornminnen från järnåldern
i V. märkas fornborgar och trojeborgar samt
framför allt domarringar.
Historia. V. var från äldsta tider
huvudlandet i ett kulturområde, som omfattade
Väner-landskapen Dalsland, Värmland och V. och som
var avskilt från Svealandskapen och ö.
Götaland genom skogsområdena vid Tiveden och i ö.
och s. V. Först från omkr. 1000 kan V.
konstateras ha tillhört det svenska riket; det
kristnades tidigast av Sveriges landskap, och dit
förlädes den äldsta svenska biskopsstaden (Skara).
V. behöll långt in i medeltiden en självständig
ställning under ledning av lagmännen i landskapet
och biskoparna i Skara. Dess befolkning synes
ha varit koncentrerad till Väner-stranden samt
Skara- och Falköpingsslättema. Fr. o. m.
1200-talet kan man konstatera en utveckling av
landskapets s. och ö. delar, vilken torde stå i
samband med ett uppsving i V:s näringsliv,
beroende på den ökade avsättning av
boskapsproduk-ter, som hansestädernas köpenskap medförde. I
samband med uppkomsten av en riksaristokrati
och av slottslänsindelningen samt rikets rättsliga
enande genom landslagen knöts V. närmare
samman med det övriga Sverige, ehuru det även
under senare medeltiden visade politiska särdrag.
V :s egenskap av gränsland och dess
handelsförbindelser med danska städer gjorde sålunda
under unionstiden adel och bönder mera benägna
för anslutning till Danmark och dess konungar,
än vad fallet var i det övre Sverige. Som ett
sista utslag av provinsiell särpolitik kan
väst-götaherrarnas uppror 1529 dock knappast tolkas.
V. blev under medeltiden uppdelat i flera
slotts-län i anslutning till de talrika gränsfästningar,
som funnos inom landskapet: viktigast av länen
voro Älvsborgs vid Götaälvs mynning och
Axe-valls, som omfattade Skaraslätten. Under Gustav
Vasa blev V. ett enhetligt ståthållardöme, vilket
1634 delades i Älvsborgs och Skaraborgs län;
delar av landskapet upptogos av Gustav Vasas
söners hertigdömen samt senare av grev- och
friherreskap.
Vapen. Enl. k. br. 5/9 1942: ”1 av svart och
guld ginstyckat fält ett lejon av motsatta
tink-turer med röd beväpning, därest dylik skall
komma till användning, i övre vänstra och i nedre
hörnet av fältets svarta del åtföljt av en stjärna
av silver”. Se färgpl. vid Landskapsvapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
