Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtförädling - Växtgeografi, geobotanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
709 Växtgeografi /10
som ha ett lågt kromosomtal och där de
vegetativa delarna användas.
Kromosomtalsfördubb-lingen kan också kombineras med korsning
mellan olika arter, varigenom nya fruktbara
former med summan av föräldrarnas kromosomtal
kunna framställas. En annan ny
växtförädlings-metod är utlösandet av mutationer genom
röntgenbestrålning. På så vis framställda nya
arvsanlag ge i regel sämre plantor än
utgångsmaterialet, men enstaka värdefulla anlag ha
också framkommit, som betinga t. ex. större
tidighet, stråstyvhet o. dyl. Särsk. efter korsning och
omkombination med andra arvsanlag bör man
på detta sätt kunna få fram produkter av
betydande praktiskt värde. Förädlingsarbetet har
alltmera knutits till praktiskt-vetenskapliga inst.,
växtförädlingsanstalter (i Sverige
bl. a. Sveriges utsädesfören., Svalöv, med 8
filialer, och Weibullsholm, Landskrona).
Växtgeografi, geobotanik, vetenskapen
om växternas utbredning och gruppering i
naturen i nutid och forntid. V. består av två
huvudgrenar: i) Den floristiska v. studerar de
växt-systematiska enheternas (arters, släktens,
familjers o. s. v.) utbredning och förekomstsätt samt
växttäckets kvalitativa sammansättning i olika
områden (dessa områdens flora). 2) Den
sociologiska v. el. växtsociologien studerar de olika
arternas gruppering till växtsamhällen, dessa
växtsamhällens struktur, fysiognomi, utbredning,
utveckling och förekomstsätt samt växttäckets
kvantitativa sammansättning inom olika områden
(dessa områdens vegetation).
1) Den floristiska v:s första uppgift
är fastställandet av olika arters, släktens o. s. v.
utbredning på jorden i horisontell och vertikal
led. Kartografiskt framställes denna utbredning
bäst genom prickkartor, på vilka varje
känd fyndort för arten, släktet o. s. v.
betecknas med en rund prick. De klimat- och
markfaktorer, som bestämma en arts utbredning,
söker man finna dels genom att sammanställa
artens utbredningskarta med klimatologiska och
geologiska kartor, dels genom fältstudier av olika
klimatfaktorers inverkan på arten, särskilt vid
dess utbredningsgränser, och av detalj
utbredningens förhållande till markens (för
vattenväxter vattnets) beskaffenhet. Många arter,
släkten, familjer o. s. v. visa numera en disj unkt
utbredning (flera skilda utbredningsområden),
vilken endast kan förklaras genom deras i många
fall genom fossilfynd bevisade större
utbredning under någon äldre tidsperiod. T. ex. många
fjällväxtarters och -släktens isolerade
utbredningsområden i Asiens, Europas och
Nordamerikas olika fjällkedjor, vilka man ibland sökt
förklara genom nedvandring och spridning under
istiderna över mellanliggande tundraområden,
synas vara rester (”relikter”) av en mera
sammanhängande utbredning längs tertiärtidens
bergs-kedjesystem el. de högländer, som föregingo dessa.
Även många tempererade släktens (och t. o. m.
en del arters) bipolära utbredning (med vitt
skilda utbredningsområden i n. och s.) kan
endast förklaras genom en tidigare mera
samman
hängande utbredning längs forna
höglandsbryg-gor tvärsöver tropikerna, sannolikt redan före
uppkomsten av tertiärtidens bergskedj esystem.
Om man sammanställer utbredningskartor över
olika arter, resp. släkten etc., finner man, att
utbredningsområdenas gränser ofta sammanfalla
el. åtm. koncentreras till vissa zoner. På
grundvalen av dessa zoner och statistiska jämförelser
mellan olika områdens flora har man försökt
indela jorden i florariken och flor
områden, motsv. ”regionerna” och
”subregioner-na” i djurgeografien (se d. o.) och liksom dessa
vidare indelade i provinser och
underprovinser. Djurgeografiens ”palearktiska”
och ”nearktiska” regioner sammanslås i v. till
ett stort b o r e a 11 (el., med en mindre lämplig
term, holarktiskt) florarike,
djurgeografiens ”etiopiska” och ”indiska” regioner till ett
paleotropiskt florarike, medan ”den
neo-tropiska regionen” motsvaras av ett
mellan-oc h sydamerikanskt florarike och ”den
australiska regionen” av ett australiskt
florarike, vilket dock ibland sammanslås med
Nya Zeeland, sydligaste Sydamerika och ”den
antarktiska regionen” till ett a u s t r a 11
florarike. Ofta urskiljer man dessutom s. v.
Kaplan-det som ett särskilt florarike. Hela denna
in-delningsmetod lider emellertid av svagheten, att
i ett och samma område de olika
vegetationsbältenas floror ofta icke endast äro mycket
olikartade utan även visa helt olika
släktskapsförhållanden till andra floror, så att en för
låglandet naturlig indelning i florariken, florområden
etc. kan bli högst onaturlig för de övre
vegetationsbältena och omvänt. Även inom ett och
samma vegetationsbälte kunna olika
växtsamhällen ibland bildas av floror med så olika
släktskapsförhållanden, att en för det ena
naturlig indelning i florområden passar mycket illa
för det andra.
2) Den sociologiskav. el.
växtsociologien (fytocoenologien) har till
uppgift att urskilja och avgränsa de naturliga
växtsamhällena, vilka sammansätta ett
områdes vegetation. Man urskiljer
enskik-t i g a växtsamhällen el. s y n u s i e r och f 1 e
r-skiktiga el. fytocoenoser. De senare
bestå vanl. av 2 el. flera av de förra, t. ex.
fytocoenosen ängsbokskog av ett bottenskikt
(sy-nusium) av mossor, ett fältskikt av gräs och
örter, ett trädskikt av bokar med därpå växande,
epifytiska moss- och lavsynusier. Man urskiljer
synusier och fytocoenoser av olika rang. Den
lägsta enheten inom synusierna, karakteriserad
av 1 el. flera dominerande arter el.
dominanter, är societeten, flera societeter bilda en
union, flera unioner ett förbund
(federation). Inom fytocoenoserna är
sociatio-nen den lägsta enheten, därefter följa
association och förband. Olika sociationer
med en gemensam dominant i ettdera skiktet,
t. ex. alla bokskogar, bilda en consociation.
Fytocoenoserna gruppera sig till vegetation
s-regioner (subformationer), t. ex. den
sydsvenska barrskogsregionen, och dessa till v e-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
