Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtgeografi, geobotanik - Växthormoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
711
Växthormoner
712
getationsbälten (panformationer),
t. ex. n. halvklotets barrskogsbälte.
Växtsamhällena äro blott sällan stabila, särsk.
ej i de av människan starkt påverkade delarna
av jorden, där skogavverkning, dränering o. s. v.
åstadkomma mer el. mindre starka störningar.
Alen även i den orörda naturen ske
förändringar, ehuru mera långsamt. Ett samhälle
ersättes småningom av ett annat, t. ex. vid en
mosses utveckling ur ett kärr. Denna utveckling el.
succession kan ofta klargöras blott genom
undersökning av lagerföljden i mossen.
En viktig växtsociologisk uppgift är att
utreda förhållandet mellan vegetation och
ståndort, d. v. s. den miljö, i vilken samhället lever.
Till ståndorten höra klimat, jordmån och de
bio-tiska faktorerna. De senare äro dels av positiv
natur, ss. symbios, dels av negativ, ss. parasitism
och konkurrens. Mellan vegetation och ståndort
råder en ständig växelverkan. Så kan
näringstillgången ökas och den allmänna
markbeskaffenheten förbättras genom förnan av vissa ädla
lövträd, varigenom träden själva nå en större
vitalitet. Å andra sidan kan en växt genom sin
livsverksamhet göra en från början god ståndort
mindre lämplig.
Vid en översikt över jordens hela vegetation
utgår man i regel från vegetationsperioderna.
Dessa äro i regel relativt lätta att avgränsa från
varandra, då de ofta skänka landskapet dess
karaktär. På en sådan metod grundar sig följ,
vegetationsöversikt.
I. Skogar.
A. Utan frostvintervila; i klimat utan vinterkyla,
i. Regnskogar, ständigt gröna,
utvecklade i områden, där nederbörden är hög året
runt.
a. Tropiska
låglandsregnsko-g a r, i stort sett mellan vändkretsarna
och nedom 1,500 m ö. h. De flesta
individen ständigt gröna, blott få periodiskt
kala. Lian- och fanerogamepifytvegetation
starkt utvecklad, fleråriga, storväxta
örter talrika.
b. Tropiska bergsregnskogar,
subtropiska el. tempererade
regnskogar, där träden vanl. ha
knoppskydd, bladen äro mindre och
tjockare, lianer mot polerna allt svagare
representerade, medan mossor och lavar
ersätta fanerogamerna som epifyter.
c. Mangroveskogar, en egendomlig
regnskogstyp, bunden till tropiska och
subtropiska havsstränder.
2. Monsunskogar, torrtidskala och
förekommande inom de tropiska områden, där en
kortare årlig torrtid råder, med lianer och
epifyter trädande tillbaka.
3. Torrskogar, ständigt gröna el.
torrtidskala och förekommande, där klimatet
karakteriseras av en el. två torrtider, vanl.
glesa, med ett mer el. mindre tätt buskskikt
och starkt inslag av xerofyter.
4. Savannskogar, i liknande klimat som
föreg. men vanl. beroende av ofta
återkommande bränning, som skadar
buskvegetatie-nen men gynnar gräsväxten, varigenom
busk-skiktet till stor del ersättes av högt gräs.
5. Hårdbladsskogar, särsk. i
varmtem-pererade områden med vinterregn och
sommartorka (macchia, maquis, garrigue i
medelhavsområdet, fynbos i Kaplandet,
chapar-ral i Kalifornien, scrub i Chile och
extra-tropiska Australien) och bestående av
ständigt gröna, lågvuxna träd el. buskar.
B. Med frostvintervila; i klimat med vinterkyla.
Dessa skogar höra hemma i n. halvklotets
tempererade områden och i s. Sydamerika samt
bestå av ständigt gröna el. vinterkala barrträd och
vinterkala lövträd med knoppskydd. De indelas i
hedskogar med ris el. gräs i fältskiktet,
ängssko-gar med vanl. saftiga gräs och örter,
myrskogar och fältskiktslösa skogar samt, med ledning
av bottenskiktet, i mossrika, lavrika och nakna.
II. Snår, busksamhällen.
Dessa ansluta sig mer el. mindre oförmedlat till
skogarna och bilda ofta bårder i de senares
utkanter. Även denna typ kan indelas i
vintervilan-de och icke vintervilande. Närstående snåren äro
vissa öknar, t. ex. i Australien och de
kaktusrika öknarna i Amerika.
III. Rissamhällen.
Dessa ha liksom skogarna och busksamhällena
vedväxter som de mest karakteristiska
konstituenter-na. Risen äro krypande el. i varje fall lågvuxna
och ha helt vedartade, mångåriga skott. Utbildas
ettåriga, örtartade långskott, talar man om h a 1
v-r i s. Hit höra framför allt rishedarna.
IV. G r ä s—ö r t-s a m h ä 1 1 e n.
A. Terrestriska (på land växande) samhällen.
1. Gräshedar och örthedar förekom
ma i synnerhet på för vatten genomsläpplig
mark el. i torra, sommarvarma områden, där
de ofta intaga väldiga arealer, stäpper,
örthedarna stå fysionomiskt nära ängarna
(torrängar).
2. Ängar höra hemma på ständigt fuktig
mark, särsk. i tempererade och kalla
områden, och ha ofta en rik vegetation av örter
och gräs med mjuka och saftiga blad.
3. Kärr utbildas på ständigt vattendränkt, ej
sällan av grundvatten översilad mark och ha
i regel gräs, halvgräs och örter som
tongivande. De kunna efter bottenskiktets
utveckling indelas i nakna, brunmossrika och
vitmossrika, av vilka de senare i många fall
leda över till de risfattiga mossarna.
B. Akvatiska (i vatten levande) samhällen.
Dessa äro: rörsamhällen, vilka nå upp
i luften ovan vattenytan, n y m p h a e i d- el.
flytbladssamhällen, med på
vattenytan simmande blad, elodeidsamhällen,
vilka äro fästa i bottnen, ha lång stjälk och
sakna flytblad, isoetidsamhällen,
likaså rotfästa men med kort stam och
rosett-ställda blad, samt lemnidsamhällen,
som äro fritt kringflytande.
V. Samhällen av endast kryptogamer.
Dessa utgöras av moss-, lav- och algsamhällen, de
båda förstn. på klippor, trädstammar etc.,
algsamhällen i vatten, särsk. i haven.
Litt.-. L. Diels, ”Planzengeographie” (3:e uppl.
1929); A. F. W. Schimper, ”Pflanzengeographie
auf physiologischer Grundlage” (3 :e uppl.,
om-arb. av F. C. v. Faber, 2 bd, 1935); A. Engler,
”Übersicht über die Florenreiche und
Florenge-biete der Erde” (i A. Engler och L. Diels,
”Syl-labus der Pflanzenfamilien”, u:e uppl. 1936).
Växthormoner, hos växterna ämnen, som
reglera förloppet av bestämda livsprocesser
och som bildas i organismen men icke på
den plats, där verkan utövas. I växten är
det endast olika sidor av tillväxt och
utveckling, som, såvitt man hittills känner till,
regleras av hormoner. De bäst kända äro
cellsträckningshormoner el.
auxi-n e r, vilka ha som huvuduppgift att
reglera hastigheten av cellernas och därmed också
organens sträckningstillväxt (längdtillväxt).
Celldelningar regleras av meristiner;
det enda väl kända är traumatin (se
Nekro-hormoner). Påvisad är även förekomsten av
blomningshormon, som bildas i gröna
blad under ljusets medverkan och som i vegeta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
