Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zjukov, Gregorij Konstantinovitj - Z-koppling, sicksack-koppling - Zlatoust, Slatoust - Zlín (Gottwaldov) - Złoty - Zn (kemi) - Znojmo - Zodiakalljus el. djurkretsljus - Zodiaken - Zog I - Zola, Émile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
783 Z-koppling—Zola 784
blev v. försvarsminister efter Stalins död 1953
och försvarsminister vid Malenkovs avgång 1955.
Z-koppling, s i c k s a c k-k o p p 1 i n g, se
Elektriska transformatorer, sp. 504 och fig. 4 c.
Zlatoust [ziatao’st], Slatoust,
industristad i v. delen av Tjeljabinskområdet, RSFSR,
i Uralbergen, c:a 600 m ö. h., vid järnvägen
Ufa—Tjeljabinsk; 99,272 inv. (1939). Stora
järn- och stålverk; vapen-, kemisk och träindustri
samt tillv. av högvärdiga specialstål, kanoner,
pansarplåt och art.-ammunition, automatvapen
m. m.
Zlin [zlin], sedan 1949 G o 11 w al do v, stad
i ö. Mähren, Tjeckoslovakien, i Moravas dal;
45,737 inv. (1947). Z. är en modern, välordnad
stad. Skofabriken Bataverken i Z. är landets
största.
Zloty [zlå’ty], po., ”gyllene”, gulden, polsk
myntenhet, införd 1924. Z. delas i 100 groszy.
Zn, kem. tecken för en atom zink.
Znojmo [znå’jmå], ty. Znaim, stad i s.
Mähren, Tjeckoslovakien, vid Moravas biflod Dyje;
c:a 20,000 inv. Flera märkliga byggnader, bl. a.
slottet (delvis från 1100-talet), gamla rådhuset
(1400-talet) och den gotiska kyrkan S:t Nicolaus.
Zodiakälljus el. d j u r k r e t s 1 j u s,
ljusskimmer, som framträder på senvintern och förvåren
strax efter solnedgången och under hösten strax
före soluppgången såsom en ljuspyramid med
basen vid horisonten och mittlinjen ganska nära
sammanfallande med ekliptikan. Nära horisonten
har z. en ljusstyrka, som avsevärt överträffar
Vintergatans. Med växande avstånd från solen
avtar ljusstyrkan, men ännu 90° från denna kan
man skönja z:s skimmer. — På motsatta sidan
av himlen iakttas en ljusfläck, mo t sken e t,
som förenas med z. genom ett ytterst svagt
ljusband, ljusbryggan. Undersökningarna av
z:s spektra visa, att z. måste bestå av ett moln
av små partiklar, som återkasta solljuset. Det
har rått högst olika meningar om z:s kosmiska
ställning, men det synes dock numera vara
fastslaget, att det ej kan vara av terrestert ursprung.
Däremot är det ännu oklart, huruvida z. är en
jorden omgivande dunstring el. en kring solen
kretsande ring. Den senare teorien är dock den
allmännast antagna.
Zodiaken, astron., se Djurkretsen.
Zog I [zå’g], konung av Albanien (f. 1895),
hette urspr. Ahmed Zogu, härstammar från
en albansk adelssläkt med gamla anor. Han blev
1921 medl. av albanska nationalförsamlingen och
inrikesminister samt följ, år ministerpresident.
Vid den av radikalerna iscensatta revolutionen
i juni 1924, måste Z. uppge sin ställning och
lämna landet men åvägabragte på hösten s. å. en
motrevolution i n. Albanien och kunde i dec.
ånyo taga huvudstaden Tirana i besittning,
varefter han valdes till president. Z. antog 1928
konungavärdighet. Hans regim var diktatorisk.
Då Italien i april 1939 annekterade Albanien,
flydde Z. På senare tid har han varit bosatt
i Egypten.
Zola [zåla’], Émile, fransk författare (1840
■—1902). Z. var född i Paris av fransk mor och
italiensk far, som låtit naturalisera sig. Sin
uppväxttid tillbragte han i Aix, dit familjen
flyttat; till Paris återkom han först 1858. Kuggad
i studentexamen, prövade han sin lycka som
tidningsman och bokhandelsbiträde hos Hachette
(1860—65); sina uppmärksammade kritiska
artiklar samlade han i ”Les haines” (1866). Hans
första roman var ”La confession de Claude”
(1865), men lejonklon visade han först med den
realistiska novellen ”Thérèse Raquin” (1868;
teaterpjäs 1873). Under starkt inflytande av
Taines miljöteori och Claude Bernards
experimentella fysiologi utformade Z. vid denna tid
planen till en stor romanserie, ”Les
Rougon-Macquart”, som monografiskt skulle skildra en
hel släkts utveckling och därjämte ge en
rundmålning av andra kejsardömets Frankrike. Vad
som skiljer detta stora projekt, fullb. i 20 bd
1871—93, från det närmaste mönstret, Balzacs
”Comédie humaine”, är den ”vetenskapliga”
metod, varöver Z. bröstar sig, då han grundar sin
människoskildring på varandra korsande
inflytanden av biologiskt arv och social miljö.
Individen framträder endast som funktion av dessa
bägge faktorer. ”La fortune des Rougon” (1871)
är inledningen till cykeln, som fick undertiteln
”Histoire naturelle et sociale d’une famille sous
le second empire”. Den följdes av ”La curée”
(1872), ”Le ventre de Paris” (1873), ”La
con-quète de Plassans” (1874), ”La faute de l’abbé
Mouret” (1875), ”Son excellence Eugène
Rougon” (1876), ”L’assommoir” (1877), ”Une page
d’amour” (1878), ”Nana” (1880), Pot-Bouille”
(1882), ”Au bonheur des dames” (1883), ”La
joie de vivre” (1884), ”Germinal” (1885),
”L’æuvre” (1886), ”La terre” (1887), ”Le réve”
(1888), ”La béte humaine” (1890), ”L’argent”
(1891), ”La débåcle” (1892) och ”Le docteur
Pascal” (1893).
De första banden hade icke väckt någon
större uppmärksamhet; genombrottet kom först 1877
med ”L’assommoir”, en av stark social känsla
buren skildring av nöd och dryckenskap i ett
parisiskt arbetarkvarter, och med Nanas
osminkade porträtt ur prostitutionens värld blev Z.
landets mest läste och dryftade författare. Nu
fann Z. också tidpunkten inne att förklara och
försvara sin ”vetenskapliga” naturalism i
tidningsartiklar och essäer. Han fick en hänförd
skara lärjungar, som regelbundet samlades i hans
villa i Medan utanför Paris. Z. är den förste
och störste bland moderna ”proletärdiktare”;
monumental i sin grå helgdagstristess och sitt
svarta vardagselände är hans skildring av
gruv-folket i ”Germinal”, mästerverket i genren. Men
hans djuriska bönder i ”La terre” väckte en
storm av kritisk opposition, som kom Z. att
själv ge nya signaler. Under 1890-talet
ägnade han sig huvudsakl. åt idyllen och utopien i
romanform, men varken trilogien ”Les trois
vil-les” (1894—98) el. den ofullbordade tetralogien
”Les quatre Évangiles” (3 bd, 1899—1903) har
lagt något plus till hans litterära storhet.
Efter att tre gånger ha sökt försoning med
det officiella Frankrike genom att resultatlöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
