Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blev allt vanligare att utfärda lagar genom
regeringsdekret, som parlamentet sedan i klump
fick godkänna. Samtidigt tilltog den
nationalsocialistiska propagandan. E. Dollfuss,
förbundskansler från 1932, som med Miklas’ stöd i
tilltagande grad regerade autoritärt, förklarade i
juni 1933 nazistpartiet illegalt. Förhållandet till
Tyskland blev spänt, och Dollfuss sökte hos
Italien och Ungern stöd för Ö:s oavhängighet.
1934 undertecknades mellan dessa tre länder de
s. k. Romprotokollen, som avsågo bevarande av
status quo i Donau-området. I febr. s. å. gick
Dollfuss till aktion mot marxisterna. Alla
deras organisationer upplöstes efter blodiga
strider om Wiens arbetarkvarter, och deras ledare
O. Bauer och J. Deutsch flydde till Prag. I
maj s. å. utfärdade Dollfuss en ny autoritär
författning på korporativ grundval, med starkt
klerikalt inslag. De österrikiska nazisterna
företogo 25/7 s. å. ett försök till statskupp. Den
misslyckades, men under revolten dödades
Dollfuss. Mussolini reagerade häftigt mot
komplotten och visade sin misstro mot tyskarna. Tyska
kretsar hade haft påtagligt samröre med de
sammansvurna, och bl. a. var tyska beskickningen i
Wien komprometterad. I Berlin skyndade man
sig att blanda bort korten och ta avstånd från
denna misslyckade Putsch. Tyske ministern
återkallades och ersattes av F. v. Papen med
särskilt uppdrag att lugna Ö:s regering och smidigt
främja anslutningssträvandena.
Dollfuss’ efterträdare som förbundskansler blev
K. v. Schuschnigg, som fortsatte företrädarens
politik i ännu mer autoritär och klerikal anda.
Till följd av Etiopien-krisen, närmandet mellan
Tyskland och Italien samt västmakternas
obeslutsamma hållning blev Ö. utrikespolitiskt
alltmer isolerat. Samtidigt ökades åter
hemmanazisternas aktivitet. Under dessa omständigheter
blev v. Schuschnigg angelägen att närmare
reglera förhållandet till Tyskland. Med Mussolinis
goda minne avslöt han 11/7 1936 en
överenskommelse med Berlin vari tyska regeringen erkände
Ö:s suveränitet, medan Ö. förpliktade sig att
föra en politik, som skulle visa, att landet
betraktade sig som tyskt.
Anslutning till Tyskland
(Anschluss). Under en kort tid syntes 1936 års
överenskommelse verkligen kunna medföra
avspänning, men det intrycket var bedrägligt. Läget
blev snart ytterst ömtåligt. På initiativ av v.
Papen sammanträffade v. Schuschnigg och
Hitler i Berchtesgaden 12/2 1938. Det blev ett
sammanträffande i delvis upprörd stämning. Bryskt
förklarade Hitler, att den österrikiska frågan
måste få en för Tyskland tillfredsställande
lösning. Senare på dagen förelädes v. Schuschnigg
av v. Ribbentrop och v. Papen utkastet till en
överenskommelse, som han såg sig tvungen att
underteckna och vilken bl. a. innebar, att den
nazisterna närstående A. Seyss-Inquart
utnämndes till inrikesminister. Efter återkomsten beslöt
v. Schuschnigg att försöka beröva Hitler ett av
de argument, som denne med förkärlek använt,
att majoriteten av österrikiska folket vore för
Tyskland. I ett tal i Innsbruck 9/3 kungjorde
han, att folkomröstning skulle hållas påföljande
söndag, 13/3. Ursinnig över att v. Schuschnigg
vågade motarbeta honom, beslöt nu Hitler att
till varje pris kväsa denne. Armén fick order
att hålla sig marschfärdig. I det hotande läget
uppgav v. Schuschnigg 11/3 t. v. folkomröstningen.
Kraven från tysk sida ökades dock genast. På
eftermiddagen begärdes, att v. Schuschnigg skulle
avgå och efterträdas av Seyss-Inquart. Kort
före midnatt böjde sig Miklas för att undvika
blodsutgjutelse och utnämnde Seyss-Inquart till
kansler. På natten intågade tyska trupper i Ö.,
och 14/3 anlände Hitler till Wien. Där
kungjordes nu officiellt Ö:s anslutning till Tyskland,
och Seyss-Inquart utnämndes till riksståthållare.
Vid en folkomröstning 16/4 godtogs Anschluss
med 99,75% av de avgivna rösterna.
Desillusioneringen kom hastigt. Tyskarna roffade åt sig
en mängd värden, och hemvändande exilnazister
hängåvo sig åt hämndakter el. skodde sig
skamlöst. Tusentals judar och även ett stort antal
”arier” fördes till koncentrationsläger.
Seyss-Inquart förflyttades snart till andra uppgifter
utanför Ö. och efterträddes av J. Bürckel, vars
styrelse i Ostmark, som landet nu benämndes, bl. a.
kännetecknades av fientlighet mot kyrkan. Wien
förvandlades till provinsstad i överensstämmelse
med de nya herrarnas strävan att utplåna den
österrikiska historiska traditionen. Under 2:a
världskriget fingo österrikarna kraftigt bidra till
den tyska krigföringen, såväl ekonomiskt som
militärt.
Republiken under
fyrmaktsockupation. I mars 1945 trängde ryska trupper
in i Ö., och efter blodiga strider var Wien 13/4
i rysk hand. Under april—maj intågade franska
och amerikanska trupper, men först 30/7 anlände
amerikanska, brittiska och franska styrkor till
Wien, som skulle hållas besatt av alla fyra
ockupationsmakterna. Med ryskt tillstånd hade en
provisorisk regering bildats redan 29/4 under
ledning av socialdemokraten Renner med
representanter för alla icke nazistiska partier. Denna
hade 13/5 utfärdat en förklaring, enl. vilken Ö.
upphävde anslutningen till Tyskland och återtog
sin förutvarande status. I okt. s. å. erkändes
regeringen av alla ockupationsmakterna. Landet
uppdelades i fyra ockupationszoner. I det
fyrmaktsockuperade Wien upprättades ett allierat
kontrollråd. Under ockupationens första tid
höllos zonerna nästan helt skilda från varandra, men
efter hand öppnades förbindelserna. Till
skillnad från det besegrade Tyskland betraktades Ö.
redan från krigets slut som suverän stat.
Ö. har återgått till 1920 års statsförfattning
(med modifikationerna av 1929). Redan i nov.
1945 höllos de första allmänna valen. De
kristligt-sociala framträdde nu under beteckningen
folkpartiet och belade första plats med 85
mandat. Socialdemokraterna erhöllo 76 mandat och
kommunisterna 4. Renner valdes av parlamentet
till förbundspresident. Folkpartiets ledare L.
Figl bildade en samlingsregering. Denna
inriktade sig på återuppbyggnadsarbetet och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
