Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike - Historia - Litt. - Österrike-Ungern - Österrikiska tronföljdskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hävda Ö:s ställning gentemot
ockupationsmakterna. Räfsten med nazisterna blev
omfattande. Inalles berördes 600,000 personer och
deras familjer. — Ö. kom i ett besvärligt läge i
förhållande till Sovjetunionen. Ryssarna
ansågo sig kunna förfoga över allt, som vid tiden
för det tyska sammanbrottet var i tysk ägo,
således både värden, som sedan Anschluss tagits
i anspråk av Tyska riket, och sådana tillgångar,
som övertagits av enskilda rikstyskar.
Sovjetunionen lade beslag på Zisterdorfs oljefält samt
en rad andra stora företag. Vid de storpolitiska
konferenserna med Sovjetunionen 1946—48
gjorde västmakterna förgäves upprepade försök att
få till stånd ett avtal om Ö:s ställning.
Utrikesministrarnas ställföreträdare utarbetade efter
hand ett utkast till statsfördrag, vilket på
flertalet punkter antogs av utrikesministerrådet vid
dess konferens i Paris maj—juni 1949.
Utrikesministrarna enades om att Ö:s gränser av jan.
1938 skulle fastställas. Vidare bestämdes, att Ö.
till Sovjetunionen skulle betala inalles 150 mill.
$ under en period av 6 år. Ryssarna utfäste sig
att återställa större delen av den österrikiska
egendom, som beslagtagits under etiketten ”tysk”.
Den slutliga uppgörelsen om Ö. fördröjdes dock
år efter år.
Försörjningsläget var kritiskt åren närmast
efter kriget. Ö. blev föremål för internationella
hjälpaktioner samt fick del av Marshallhjälpen.
Ockupationskostnaderna utgjorde en tung börda.
Ohämmad sedelutgivning under kriget hade
förorsakat en inflation, som förvärrades efter
befrielsen. Först 1947 kunde en valutareform
genomföras. Valet av president i maj 1951 efter
Renner, som avlidit, förrättades f. f. g. som
direkt folkval. I 2:a omgången valdes den
socialdemokratiske överborgmästaren i Wien, Th.
Körner. I april 1953 övertogs
förbundskanslerposten, efter inre strider i folkpartiet, av J.
Raab. Figl blev utrikesminister.
Ö:s status kom i ett nytt läge, sedan
Sovjetunionen 1955 oväntat hade frångått sin tidigare
ståndpunkt, att en lösning måste ske i samband
med en uppgörelse med västmakterna om
Tyskland. I april s. å. förhandlade en österrikisk
regeringsdelegation, ledd av förbundskansler
Raab och utrikesminister Figl, med den ryska
regeringen i Moskva. En överenskommelse
uppnåddes snabbt; på rysk sida accepterades i stort
sett 1949 års förslag till statsfördrag, på
villkor att Ö. förklarades neutralt. Sovjetunionen
utfäste sig också att senast 31/12 s. å. jämte
västmakterna dra tillbaka alla ockupationstrupper.
Ryska regeringen lovade vidare bl. a. att
återlämna oljefälten och raffinaderierna i utbyte mot
råoljeleveranser enl. ett särskilt avtal, att låta
Ö. i varor betala 150 mill. $ som lösen för
”beslagtagen tysk egendom” samt att frige alla
kvarvarande österrikiska krigsfångar och
internerade civilpersoner. I maj s. å. möttes i Wien
den amerikanske utrikesministern, Dulles, den
brittiske, Macmillan, den ryske, Molotov, och den
franske, Pinay. De signerade jämte den
österrikiske utrikesministern, Figl, fördraget. På
flera punkter hade Ö. uppnått förbättrade villkor
i jämförelse med det ursprungliga utkastet.
Sovjetunionen hade kort före undertecknandet
uppgivit kravet, att stridskrafterna skulle begränsas
till 53,000 man. Ö. äger sålunda rätt att
uppbygga ett försvar efter måttet av sina krafter
(dock får landet icke ha atomvapen, fjärrstyrda
projektiler och vissa andra slag av
krigsmateriel). Sovjetunionen försökte undgå att i
fördraget bekräfta ovannämnda ekonomiska
eftergifter men nödgades göra detta efter
påtryckning av västmakterna. Alla österrikare, som ännu
befunno sig i rysk fångenskap, skulle frigivas.
Enl. fördraget förbjudes Ö. att åter ansluta sig
till Tyskland el. att ingå någon annan politisk
el. ekonomisk union med detta land.
Litt.: Aa. Dons, ”Rejse i Östrig” (1952; sv.
övers. 1954); S. Hommerberg, ”Om ni reser till
Ö.” (3 :e uppl. 1954). — Geografi och
geologi: N. Lichtenecker, ”Österreich” (i
”Handbuch der geographischen Wissenschaft”,
1933); H. Gsteu, ”Länderkunde Österreichs”
(2:a uppl. 1948). — Historia: K. och M.
Uhlirz, ”Handbuch der Geschichte Österreichs
und seiner Nachbarländer Böhmen und Ungarn”
(4 bd, 1927—44; med bibliogr.); H. Gsteu,
”Geschichte Österreichs” (1947); H. Hantsch,
”Die Geschichte Österreichs” (2:a uppl., 2 bd,
1947—50).
Österrike-Ungern konstituerades som
dubbelmonarki 1867 efter långvariga förhandlingar
mellan den kejserliga regeringen i Wien och
den ungerska riksdagens förtroendemän.
Fundamentallagar för Ö. voro pragmatiska sanktionen
av 1713, som stadgade det habsburgska rikets
dynastiska odelbarhet, samt ”Ausgleich” av 1867.
Den sistn. stadgade, att den habsburgska
monarkien klövs i 2 delar, kejsardömet Österrike och
konungariket Ungern, efter gränsfloden Leitha
kallade Cisleithanien och Transleithanien. Av
dessa omfattade Ungern de s. k. Stefanskronans
länder: Ungern i egentlig mening, Kroatien,
Slavonien, Transsylvanien samt monarkiens
serbiska område, Österrike alla övriga 17
provinser. Gemensam regering fanns för de ärenden,
som voro gemensamma för bägge rikena; de
inskränkte sig emellertid till utrikespolitik och
försvar samt den budget, som erfordrades för
dessa utgiftsposter, och förestodos av 3
kejserliga ministrar, som voro ansvariga för båda
rikenas parlament. Österrikes och Ungerns resp.
andelar i kostnaderna för den gemensamma
förvaltningen och sättet för dessa utgifters
täckande reglerades genom tioåriga överenskommelser
i traktatform mellan rikena. Då
dubbelmonarkiens enhet icke var fastslagen genom
ömsesidig överenskommelse mellan rikena utan
mellan det regerande konungahuset och varje rike
för sig, var den beroende av huset
Habsburg-Lothringens fortbestånd. Dubbelmonarkien
upplöstes vid det militära sammanbrottet 1918, då
Ungern förklarade sig självständigt och kejsar
Karl 13/11 abdikerade.
Österrikiska tronföljdskriget, europeiskt
storkrig 1740—48 med utgångspunkt i skilda anspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
