Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1938 - C. J. Davisson. Nobelpristagare i fysik 1937, av Sv. B-r - Elektronvågor i experimentell belysning, av Sven Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRONVÅGOR
i fysik, engelsmannen Owen William
Richardson, med vilken han även samarbetat under
dennes tid som professor i fysik vid Princeton
University. Där blev han även fil. dr 1911. Då
han ansåg befordringsmöjligheterna vid
Princeton ringa, antog han en lärartjänst i fysik
vid Carnegie Institute of Technology i
Pittsburgh (1911—17) och är sedan 1917 anställd
vid Bell Telephone Laboratories (till 1925
Engineering Department of Western Electric
co.). Han har tidigare erhållit flera
vetenskapliga utmärkelser, bl. a. Comstockpriset (1928)
från National Academy of Sciences och
Hughes-medaljen (1935) från Royal Society. Hans nu
prisbelönta forskningar behandlas i artikeln
Elektronvågor, nedan. Sv. B-r.
ELEKTRONVÅGOR
I EXPERIMENTELL BELYSNING.
Alla ha vi fått lära oss, att ljuset är en
vågrörelse och att materien består av ytterst små
partiklar, benämnda atomer. De flesta ha väl
även hört, att atomerna i sin tur äro
sammansatta av en relativt tung atomkärna med
positiv elektrisk laddning och kring denna kärna
kretsande lätta, negativt laddade elektroner,
vilkas antal i regel är lagom stort för att göra
atomen som helhet elektriskt neutral.
Då kommer den nya atomfysiken och
trasslar till begreppen genom att påstå, att detta ej
är hela sanningen. Ljuset är ej blott vågor
utan även partiklar, »strålningskvanta».
Materien är ej blott partiklar — atomer, kärnor,
elektroner — utan även vågor, »materievågor».
Denna korta framställning är givetvis grovt
schematisk och måste preciseras närmare. Vad
först själva vågrörelsebegreppet beträffar, har
det i detta sammanhang intet direkt med de
välkända vattenvågorna att göra utan är blott
C. J. Davisson.
matematiskt analogt med dessa. Med en
vågrörelse mena vi ett tillstånd, periodiskt
föränderligt i rum och tid på liknande sätt som
vattenpartiklarnas läge, då dyningar löpa fram
över vattenytan. Från den mekaniska
analogien överföra vi termer sådana som vågberg,
vågdal, våglängd och hastighet även till andra
»vågrörelser», där de ej ha någon omedelbar
tillämpning, t. ex. ljuset, som man tänker sig
rom växlande elektromagnetiska fält. Vidare
få vi ej uttrycka oss så kategoriskt som i
början och säga, att ljuset och materien äro dels
vågrörelser, dels partiklar. Man kan blott
påstå, att de i vissa avseenden uppföra sig
som vågor, i andra avseenden som partiklar.
Härmed antydes en ej blott för atomfysiken
utan även för filosofien, särskilt
kunskapsteorien, betydelsefull distinktion mellan vad vi
direkt iakttaga och den bild vi på grund av
våra iakttagelser göra oss om verkligheten
bakom fenomenen. Blott med hjälp av sådana
tankegångar har det blivit möjligt för teoreti-
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
