Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Den moderna ordningsteologien, av Hj. Lindroth (Uppsala)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORDNINGSTEOLOGI
den moderna ordningsteologien med sitt
betonande av gemenskapen genombrutit
individualismen, så innebär den också ett brytande med
den abstrakta naturrättsläran och den
rationella etiken. Därför vill t. ex. Brunner icke
beteckna Guds i ordningarna framträdande
krav såsom »Gesetz Gottes» utan såsom
»Ge-bot Gottes» — man observere, att han kallat
sitt stora etiska arbete icke »Das Gesetz und
die Ordnungen» utan »Das Gebot und die
Ordnungen». Das Gebot är Guds vilja. Gud
vill alltid detsamma, kärleken, men han vill
denna kärlek i varje enskilt läge på ett
bestämt sätt. Das Gesetz är en allmän, formell
lag, men das Gebot är ett konkret bud. Das
Gesetz är uttryck för det rationella, det tidlöst
allmänna och abstrakta, men das Gebot har
avseende på det konkreta, individuella
livsläget. Das Gesetz är autonomiens princip, men
das Gebot är uttryck för Guds vilja. Das
Gesetz är åtkomligt för alla, men das Gebot
når endast den, som hör Gud tala. Das Gesetz
har ingen relation till tron, men att tro och
att höra das Gebot är ett och detsamma. Das
Gesetz är en stråle av förnuftets inre ljus, men
das Gebot är Guds uppenbarade vilja.
Nu är det visserligen så, att Guds vilja med
avseende på oss, Guds bud, icke ovillkorligen
är bunden vid de givna naturliga ordningarna.
Gud kan fordra det utomordentliga, det
som går utöver de givna ordningarna,
framhåller Althaus. Även om ordningsteologien,
såsom redan sagts, står i grannskapet till den
naturliga teologien, så sammanfaller den icke
därmed. Gud är herre över ordningarna. Men
bortsett från att han så stundom kan kräva
det utomordentliga, så förlöper dock enligt
Guds vilja det mänskliga livet i stort i de givna
ordningarna. Genom dem har den kristne
alldeles bestämda, konkreta anvisningar av
Gud huru han skall fylla sin uppgift i livet.
Genom dem förhjälpes han till att undvika
såväl en överandlig, svärmisk inställning till
livet som en oandlig, profan. Han kan icke
utan att svika sin kristna tro och sin av Gud
ställda uppgift draga sig undan i asketisk
världsflykt: Gud hänvisar honom till de givna
ordningarna: familj, samhälle, folk, stat o. s. v.
Men han kan icke heller fylla sin livsuppgift
genom att gå in under en nödvändighet, som
hör till den mänskliga existensen såsom blott
naturliv, ej heller genom att ge utlopp åt en
rent naturlig livslust, ett naturligt livsöverskott.
Den kristne är varken slav under en
naturnödvändighets tvång eller förespråkare för en
yr och stormande vitalism. I de naturliga
livsordningarna går han att uppfylla Guds just
för honom i hans konkreta livsläge giltiga bud.
Så söker den moderna ordningsteologien ånyo
göra allvar av den lutherska kallelsetanken.
Den söker även förverkliga den urkristna
tanken på enheten av skapelsens och frälsningens
Gud. Den Gud, som i nåd och förlåtelse
upprättar gemenskapen mellan sig och oss, är
densamme som den, som i de givna ordningarna
fullföljer sin skapande gärning och själv är
herre över dessa ordningar liksom över
skapelsen i dess helhet.
Då ordningarna äro givna av Gud men
förverkligade endast i mänskligt-historiskt liv,
måste hänsyn tagas till såväl det g u d o
m-1 i g a som det mänskliga i ordningarna.
Då ordningarna, ehuru de framträda i
mänsklig gestalt, äro givna av Gud, tillkommer de
mänskliga ordningarna den lydnad, som vi äro
skyldiga Gud. Och då de representera Guds
förordning, Guds bud, äro de uttryck för icke
en abstrakt rätt utan ett etiskt bud. Vi ha att
inordna oss i dem »för samvetets skull».
»Överheten är Guds tjänare» (Rom. 13:4).
»Därför måste man vara den underdånig, icke
allenast för vredesdomens skull, utan ock för
samvetets skull» (v. 5). Men då å andra sidan
ordningarna i sin mänskliga utgestaltning
aldrig äro ett fullkomligt uttryck för Guds
vilja, äro de alltid underkastade den kritiska
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
