Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Syntetiska ädelstenar. En uppblomstrande industri, av Gregori Aminoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄDELSTENAR
Bild 4. Fabrikssal i I. G. Farbenindustries verk i Bitterfeld.
nåden under århundradets sista decennium.
Dessa gingo under namn av »rubis
reconsti-tués» och hade framställts genom
sammansmältning av smärre rubiner. En verklig
framgång fingo emellertid försöken att framställa
kristalliserad lerjord först omkring sekelskiftet,
då Verneuil offentliggjorde sin metod att
fabriksmässigt åstadkomma rubiner. Principen
är i huvudsak följande: ett pulver av
aluminiumoxid, blandad med en tillräcklig mängd
av det ämne, som ger stenen den önskade
färgen, får genom en fin sikt falla genom ett
vertikalt rör. Genom samma rör drives
uppifrån en ström av syrgas, som något längre
ned blandas med lys- eller vätgas, så att s. k.
knallgas erhålles. Förbränning av knallgasen
äger rum vid passagen av rörets smala nedre
mynning, varvid de fina lerjordspartiklarna
smälta till små droppar, vilka falla på ett stift
av till närheten av smältpunkten upphettad
aluminiumoxid. Dropparna samlas på detta till en
större smältkägla, som vid stelning visar sig
vara en enda kristallindivid. Detta slags
kristallbildning erbjuder vissa likheter med
bildning av istappar eller stalaktiter. Man kan
inom förloppet av några timmar framställa en
smältkägla av ända till 50
grams vikt. Den är
kägel-eller päronformig och
sammanhänger genom en smal
»stjälk» med underlaget. Vid
alla moderna
ädelstensfabriker användes i princip detta
förfaringssätt, alltmer
förbättrat efter nya
erfarenheter. Av vikt för ett lyckat
resultat äro bl. a. en riktig
temperatur, en viss storlek
hos blästerlågan, lagom
tillförsel av material, bestämt
avstånd mellan smältkäglan
och blästerlågans öppning.
En arbetare kan dock
samtidigt sköta flera ugnar. På samma sätt som
rubinerna kunna safirerna framställas.
Safirens säregna blå färg fordrar en tillsats
av järnoxid jämte en ringa mängd av
titan-dioxid. Men även ett stort antal andra
färg-varieteter kunna utan svårighet framställas
genom variation av den färggivande
substansen. Flera av dessa stenar tävla med och till
och med överträffa de naturliga med avseende
på färgens skönhet.
Förutom konstgjorda rubiner och safirer
framställes fabriksmässigt vidare en annan
ädelsten, nämligen spinell. Denna, vars
kemiska formel är Mg O • Al2 03, förekommer i
naturen i oktaedriska kristaller av vanligen röd
färg i olika nyanser. De syntetiska spinellerna
föras i handeln i många, delvis utsökta
färg-varieteter, av vilka flera ej förekomma hos
naturliga kristaller.
Ännu en viktig och dyrbar ädelsten har man
under senare år lärt att med konst framställa,
nämligen smaragd. Smaragdsyntesen trotsade
under många år alla försök men har slutligen
lyckats i I. G. Farbenindustries fabriker i
Bitterfeld. Beträffande framställningens detaljer
synes föga vara känt. Bekant är endast, att
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>