Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1938 - Barnförlamningen. Ett aktuellt problem för den medicinska forskningen, av Gunnar Olin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNFÖRLAMNING
möjligt att överföra infektionen genom att
in-drypa virushaltigt material i näsan. Men även
genom utfodring eller direkt tillförsel till
mag-tarmkanalen kan infektionen komma till stånd,
ehuru detta överföringssätt vanligen lyckas
mera sällan än det nyss nämnda.
De experimentella undersökningarna ha
alltså icke lämnat sådana resultat, som
entydigt kunna sägas tala för endera av de båda
teorierna. Vi vända oss därför till de
erfarenheter, som gjorts under epidemiologiska studier.
Beträffande kontaktteorien, som först
framförts av Leegaard och av Wickman, senare även
av Kling, Pettersson och Wernstedt och som
för närvarande omfattas framför allt av
amerikanska forskare, måste sägas, att vissa
epidemiologiska iakttagelser endast med svårighet
kunna bringas i samklang med densamma. Det
händer sålunda knappast någonsin, att
barnförlamningsfall på sjukhus smitta ned
kringliggande patienter eller sjukvårdspersonal.
Teoriens anhängare förebära som förklaring,
att smittorisk blott skulle föreligga i
sjukdomens tidigaste stadium. Men också i apförsök
ser man endast ytterligt sällan, att infekterade
djur sprida sjukdomen till friska apor, även
om dessa under hela infektionsförloppet
befunnit sig i de förras närhet. Under
epidemiologiska studier är det vidare blott beträffande
ett mindre antal barnförlamningsfall möjligt
att påvisa någon direkt beröring med förut
inträffade fall. Man har därför tagit sin tillflykt
till en hjälphypotes, enligt vilken virus skulle
förekomma icke blott hos de typiska fallen
utan även hos personer, som icke förete några
karakteristiska sjukdomstecken. Främst har
man härvidlag misstänkt vissa lätta
sjukdomsfall, som under växlande bilder ofta bruka
uppträda samtidigt med
barnförlamningsepidemier, men även fullt friska personer ha ansetts
understundom kunna fungera som
smittobärare. Vid enstaka tillfällen har man verkligen
lyckats påvisa virus såväl hos dylika aty-
piska sjukdomsfall som hos friska personer.
Sådana upptäckter ha emellertid gjorts blott
tillfälligtvis bland individer, som levat i intim
beröring med säkra barnförlamningsfall. Att
friska personer under längre tid skulle kunna
vara smittobärare kan alltså ännu ej sägas vara
på övertygande sätt ådagalagt.
Även andra epidemiologiska iakttagelser
synas stå i motsättning till kontaktteoriens
synpunkter. Ganska ofta har man sålunda
observerat, att barnförlamningsfall inträffa på ensligt
belägna gårdar, som sakna direkt samband med
kommunikationsmedlen. Icke sällan uppträda
härdar av fall samtidigt i olika delar av ett
större epidemiområde, utan att någon
förbindelse genom vanliga samfärdsmedel kan
påvisas mellan dessa härdar. Barnförlamningens
säsongfördelning är vidare en helt annan än
den, som vanligen iakttages vid sjukdomar,
överförbara genom kontaktinfektion.
Högsäsongen infaller nämligen under sensommaren
och hösten, helt i överensstämmelse med de
sjukdomar, som spridas på indirekt väg genom
alimentär infektion.
Frapperad av detta förhållande och vägledd
av studier över sjukdomsfallens lokalisation
vid epidemier i Sachsen och Rumänien, ansåg
sig Kling år 1928 nödsakad att överge
kontaktteorien och uppställa en ny teori rörande
barnförlamningens spridning. Han hävdade,
att övervägande skäl talade för att
mag-tarm-kanalen skulle vara smittämnets ingångsport
samt att sjukdomen därför borde räknas bland
de alimentära infektionerna, vilka i främsta
rummet spridas genom smittoförande vatten,
mjölk eller andra födoämnen. Vid en förnyad
granskning av sammanställda uppgifter om
tidigare svenska epidemier fann Kling också
betydelsefulla stöd för denna uppfattning’.
Sjukdomsfallen befunnos nämligen mycket
ofta ha varit lokaliserade intill vattendrag och
sjöar. Genom prövning av den kronologiska
ordning, i vilken fallen uppträtt, vunnos också
5—NFM38:6
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
