Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Biogeografiska världsproblem. Florans och faunans härkomst på isolerade områden, av Nils Odhner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGEOGRAFI
^vr
Bild 3. Utbredningen av familjen Ampullariidae (sötvattenssnäckor) med
hornartat operculum. Efter Pilsbry.
geologen Willis skulle det också vara sådana
ryggar, lika det nutida Panamanäset, som ha
utgjort de länge omdebatterade förbindelserna
mellan kontinenterna alltsedan paleozoisk tid.
Utan tvivel kan med dessa trösklars tillhjälp
en transatlantisk utbredning av recenta marina
arter ha ägt rum i jämförelsevis sen tid, som
vi nyss påpekat angående Saint Helenas
havsfauna. Men bergssträckningar kunna ej ha
utgjort lämpliga broar för t. ex. den starkt
differentierade men dock ömsesidigt närbesläktade
sötvattensfauna (såsom lungfiskar och vissa
snäckor, t. ex. Avipullaria, vilket släkte f. ö. ej
träffats fossilt utanför sitt nuvarande
utbredningsområde [bild 3], och musslor), som nu
lever på båda sidor av Atlanten i de vidsträckta
låglanden kring Amason- och Kongoflodernas
system. Dessa djur fordra nödvändigtvis
liknande livsvillkor på förbindelsestationerna,
varför man måste antaga, att deras f. ö. mycket
tidigare försiggångna invandring skett över
stora, numera sjunkna låglandsarealer
tvärsöver Atlanten (enligt v. Ihering) eller
möjliggjorts genom att båda kontinenterna förr legat
tätt sammanslutna och först
senare skilts genom
horisontal förskjutning (enligt
Wegener).
Den senare s. k.
förskjutningsteorien leder emellertid
till konsekvenser, som man
med bästa vilja ej kan anse
som sannolika, för att ej
nämna, att Wegeners bevis
för sin teori alltmera visat sig
ohållbara. Sålunda må
framhållas, att hans åsikter om
polernas förändrade lägen
direkt motsägas av
paleobotani-ska fakta, enligt vilka
tertiärtidens växtgeografiska zoner
utbildat sig koncentriskt omkring de
nuvarande polerna. Den senaste konsekvensen av
Wegeners teori har dessutom blivit
antagandet av en s. k. oscillatorisk epifores,
d. v. s. en upprepad horisontalförskjutning,
som än skilt kontinenterna från varandra, än
åter fört dem samman. Frågan om de
förbindelser, som den biogeografiska kunskapen
kräver, kan naturligtvis lösas mycket
enklare, om man får räkna med vertikala
rörelser. Ty därmed kan man reducera hela
problemet till en funktion eller följdföreteelse
av nivåförändringar på låt vara så betydande
belopp som 1 000-tals m, men likväl en bråkdel
av de rörelse- och (därmed) energibelopp, som
Wegener postulerar genom sina
horisontalförskjutningar på 1 000-tals km av stora
fastlandsblock. Men för att acceptera vertikala rörelser
som en sannolikare förklaringsgrund för de
ifrågavarande geologiska fenomenen måste vi
först underställa hela problemet om
nivårörelserna en prövning, och därmed äro vi inne på
den s. k. konstriktionsteorien. Vi återkomma
i ett senare häfte till denna. Nils Odhner.
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
