Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Blodgivarecentraler. Blodtransfusionen organiseras, av Erik Sköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLODGIVARECENTRALER
Direkt blodtransfusion från får (1874).
kallas isohemagglutination. Hans grundläggande
upptäckt kompletterades sedan genom arbeten
av Decastello och Sturli, varigenom klarlades,
att människans röda blodkroppar kunna
innehålla eller sakna s. k. agglutinogener; av dessa
finnas två slag, vilka betecknas med A och B.
I serum påvisades s. k. agglutininer, som fingo
namn av de grekiska bokstäverna a och P. Om
t. ex. serum med agglutinin a blandas med röda
blodkroppar, innehållande agglutinogen A, sker
sammanklumpning, agglutination.
Alltefter agglutinogenernas och
agglutininer-nas förekomst i blodet kunna fyra blodgrupper
uppställas. Dessa betecknades förr med siffror,
vilka sedermera på förslag av Nationernas
Förbunds hygienkommitté ersatts med
bokstäver, såsom framgår av vidstående tabell.
Människornas procentuella fördelning på de
olika blodgrupperna är olika inom skilda
folkslag. I Skandinavien äro enligt S. Hesser 40 %
0-gruppare, 44 % A-gruppare, 11 % B- och
5 % AB-gruppare. Blodgruppsegenskapen har
ingenting med hälsa eller sjukdom att göra
utan är en ärftlig egenskap, ungefär jämställd
med hårfärg och ögonfärg (på grund härav kan
den användas vid faderskapsbevisning).
Om vid blodtransfusion givarens
blodkroppar sammanklumpas av mottagarens serum,,
kunna livsfarliga komplikationer uppstå. Förr
ansågs det ej så betydelsefullt, om mottagarens
blodkroppar kunde agglutineras av givarens
serum, då det överförda blodet, vanligen
omkring en halv liter, blev utspätt i mottagarens
blod till omkring 5 liter. Man ansåg
därför, att personer, tillhörande O-gruppen, kunde
ge blod till alla grupperna, A-gruppens
medlemmar till A- och AB-mottagare, B-gruppens
till B- och AB-mottagare, medan AB-gruppens
representanter endast kunde ge blod till
AB-mottagare. Det har emellertid visat sig, att
agglutininerna kunna vara så starka (»ha så
hög titer»), att de trots utspädningen kunna
göra sig gällande, varför man nu för tiden så
gott som uteslutande ger blod från givare,
tillhörande samma grupp som mottagaren.
En persons blodgrupp kan bestämmas genom
att man rör ut litet av hans blod i en droppe
av serum från en A-gruppare och B-gruppare
Jansky (1906) Moss (1910) Det internat.
beteckningssättet. Agglutino-gener i
blodkropparna Agglutininer i serum
I IV 0 a fl eller anti—A och
anti—B
II II A P eller anti—B
III III B a » anti—A
IV I AB 0
Afi -».AB AB
sr.
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
