Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Coloradoskalbaggen. En av potatisväxtens värsta fiender, av Olof Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
COLORADO SK ALBAGGEN
Coloradoskalbaggens utbredning i U. S. A.
som bebyggelsen och uppodlingen trängde
västerut, och den sista resten därav försvann
slutligen, när de vita med sin odlade potatis
vid 1800-talets mitt nått in över gränsen till
coloradoskalbaggens utbredningsområde. Det
visade sig nu, att den nya näringsväxten var
lika begärlig för coloradoskalbaggen som de
gamla vilda, och dessutom fanns den i riklig
mängd vid de allt talrikare
nybyggarsamhäl-lena. Icke nog med att hela kontinenten nu
låg öppen för coloradoskalbaggen, den rikliga
tillgången på lämplig näringsväxt skapade
därjämte i förening med djurets egen
förökningsförmåga betingelser för en massförökning av
oanade mått. Följderna visade sig snart nog.
1859 uppenbarade sig coloradoskalbaggen i
Nebraska, 1861 i Iowa, 1864 tog den sig över
Mississippi in i Illinois, och blott 10 år
därefter — 1874 — nådde den fram till
Atlant-kusten. Huvudstyrkan tog vägen österut
genom de mest uppodlade områdena, där
potatisodlingen var allmännast. Stora skaror drogo
emellertid fram i andra riktningar, och så
småningom tog coloradoskalbaggen stora delar av
den nordamerikanska kontinenten i besittning
alltifrån Mexikanska bukten upp till södra
Kanada.
Dess väg markerades överallt av
kalätna potatisåkrar, på vilka föga
mer än de grova stjälkarna
lämnades kvar. Att bedriva en lönande
potatisodling inom de områden, som
inkräktats av coloradoskalbaggen,
var fullständigt omöjligt.
Berättelserna om skadedjurets uppträdande
äro merendels så fantastiska, att
man har svårt att sätta tro till dem.
Att många av dem äro överdrivna
är ju helt naturligt, men vad som
återstår, sedan materialet sovrats,
är dock sensationellt nog. Svärmar
av flygande skalbaggar på 10
000-tals djur lära icke ha varit så
särdeles sällsynta. Massvis föllo djuren ned
i floderna och fördes av dem ut i havet,
som åter vräkte upp dem på stränderna i
sådan mängd, att stanken från de ruttnande
djuren förpestade luften milsvitt omkring. Vid
några tillfällen sägas de i sådana massor ha
slagit ned på järnvägsspåren, att tågen icke
kunde taga sig fram, därför att hjulen slirade
i de överkörda skalbaggarna.
Mot härjningarna fanns till en början ingen
hjälp. I slutet av 1860-talet fann man
emellertid på att förgifta djuren genom att bespruta
potatisblasten med arseniksalter, och i och med
detta kunde man med viss framgång taga
upp kampen mot skadedjuret. Härjningarna
togo dock icke slut därmed, och trots alla
bekämpningsåtgärder åsamkar
coloradoskalbaggen allt fortfarande den relativt obetydliga
potatisodlingen i Förenta Staterna en årlig
förlust av omkring 30 mill. dollar.
Det kan i detta sammanhang nämnas, att
användningen av arsenikföreningar i kampen
mot skadeinsekterna är en av den praktiska
entomologiens viktigaste landvinningar. Trots
den tid efter annan uppdykande
»arsenikpsykosen» hos allmänheten är nämligen arseniken
ännu i dag denna vetenskaps kanske allra vär-
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
