Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Folktandvårdens organisation. Ett betydelsefullt beslut av 1938 års riksdag, av Axel Kjellberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKTANDV ÅRD
kerna hållas stängda, såvida icke två
tandläkare arbeta vid samma klinik, då denna
hålles öppen hela året. Tandläkaren åtnjuter
en årlig kontant lön av 7 800 kr. eller 7 200 kr.
jämte andel i behandlingsavgifter, vilken utgår
med 10 % på influtna avgifter enligt taxan för
tandvård åt vuxna. Härtill komma tre
ålderstillägg om 500 kr. vartdera samt rätt till
pension efter uppnådda 65 levnads- och 30
tjänsteår. Enskild praktik får icke bedrivas av
distriktstandläkaren.
Till tandläkarens hjälp anställes en
tandsköterska, som även har till uppgift att
undervisa barnen i munhygien. Hon erhåller fast
anställning och tillsättes av landstingets organ
för folktandvården samt får en minimilön av
2 000 kr. per år med tre ålderstillägg på
vartdera 100 kr. I anställningsförmånerna ingår
även rätt till pension vid uppnådda 60
levnadsår. Distriktstandsköterska skall ha genomgått
utbildningskurs vid tandläkareinstitutet eller
förvärvat annan av medicinalstyrelsen godkänd
utbildning.
Ett rationellt ordnande av
distriktstandvården förutsätter enligt propositionen även
tillgång till tandtekniker. Men någon möjlighet
att för närvarande fast inordna dem i
organisationen har tyvärr icke ansetts föreligga, enär
man är hänvisad att avvakta erfarenheten
rörande det praktiska behovet av
tekniker-hjälp. Det har därför måst överlämnas åt
landstingens vederbörande organ att i samråd
med distriktstandläkarna vidtaga lämpliga
åtgärder, så att erforderlig arbetskraft
tillgodoses på ändamålsenligt sätt.
Målsmännen skola för barnen betala en fast
avgift per år, oberoende av vårdens omfång.
Sålunda erlägga de, eller, om de äro
medellösa, kommunerna, för äldsta barnet en avgift
av 5 kr. per år, för andra barnet 3 kr., för tredje
2 kr. Fjärde och följande barn i samma familj
erhålla kostnadsfri behandling. Maximiavgiften
för barnen i en familj stannar alltså vid 10 kr.
per år. För dessa avgifters erläggande svarar
vederbörande kommun, men det står denna
fritt att besluta, att tandvårdsavgifter över
huvud icke skola erläggas av målsmännen. De
uttagas i så fall skattevägen. Det bör här
framhållas, att alla bidrag, som av kommunerna
lämnas åt obemedlade och mindre bemedlade
barn, icke skola bestridas av till
fattigvårdsstyrelses disposition ställda anslag utan av särskilt
anvisade medel.
Den tandvård, som de vuxna erhålla, skall
av den behandlade betalas efter en särskilt låg
taxa, vilken fastställes av medicinalstyrelsen.
Denna taxa skall i viss mån vara självbärande,
d. v. s. täcka materiel och arbetskostnader etc.
För de mindre bemedlade och de obemedlade
vuxna har riksdagen beslutat bereda viss
lindring i tandvårdskostnaderna. De obemedlade
erhålla sålunda fri tandvård, vilken betalas av
staten och kommunen med hälften vardera. De
mindre bemedlade åtnjuta bidrag från
kommunerna, vilka i sin tur få anslag av statsmedel.
Vården är emellertid för dessa grupper
begränsad till behandling av akuta tandbesvär,
vissa nödvändiga kirurgiska ingrepp,
behandling av pulpainfekterade tänder och
tandköttssjukdomar, röntgenundersökningar samt av
medicinska indikationer föranledd vård.
Bidraget till de mindre bemedlade utgår (från staten
och kommunen gemensamt) med 50 % av den
del av kostnaden för i ett sammanhang utförd
behandling, som överstiger 30 kr., dock ej i
annat fall, än då behandlingen innefattar
fullständig munsanering. Staten bidrager till
dylika tandvårdskostnader endast om kommunens
andel bestrides av andra än till fattigvård
hänförliga medel.
En rationellt ordnad allmän tandvård för
såväl barn som vuxna måste inrymma möjligheter
icke blott för det grundläggande
tandvårdsbehovet, för vilket distriktspoliklinikerna äro
avsedda, utan även behandling vid mera
komplicerade fall. För denna specialvård skall vid
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
