Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1938 - Konstriktionsteorien. En förklaring till jordskorpans sekulära rörelser, av Nils Odhner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KON ST RIKTIONSTEORIEN
stödd. Bron störtar in, och så kan ske även
med jordskorpans valv, som för övrigt kanske
redan börjat sjunka ihop i hjässan (bild 5).
Eftersom de subkrustala massorna tryckas upp
i synklinalerna på ömse sidor av
antiklinal-valvet, så tänjes detta utåt på sin undre sida,
partierna närmast synklinalerna brytas av och
sänkas genom utglidningar, dessa orsaka i sin
tur nya förkastningar längre in, och hela
valvet kan, om det är av mindre utsträckning,
efter hand sönderstyckas och sjunka in,
varigenom det kommer att bilda anlaget till en
ny geosynklinal. Geologerna antaga numera,
att sådana instörtningar förekommit på flera
håll, såsom beträffande Medelhavet, där t. ex.
Adriatiska havet åtminstone delvis anses vara
ett dylikt instörtningsbäcken och säkerligen
blivit det på grund av sitt läge mellan de
apenninska och dinariska veckningszonerna.
Naturligtvis undgå de stora kontinentskållorna
de små valvens öde, men i sina randpartier
lida de i varje fall förluster i omfång genom
instörtningar; så t. ex. anses Japanska sjön
vara ett instörtningsbäcken, och dess uppkomst
på nyssnämnda sätt har lämnat spår efter sig
i form av bågböjda förkastningslinjer, som
följa koncentriskt efter varandra långt in mot
den asiatiska kontinentens inre.
Under sådana förhållanden är det ju mycket
antagligt, att uppveckandet av de submarina
ryggarna i Atlanten, t. ex. den mittatlantiska
längsryggen, haft till följd liknande
instörtningar på ömse sidor. Kontinenterna skulle
med andra ord tidigare ha räckt längre ut i
havet, en reminiscens från ännu avlägsnare tider,
innan den åtskiljande geosynklinalen uppkom,
då de ännu hängt samman och haft gemensam
flora och fauna. Men dessa randområden
intill den uppveckade geosynklinalen gingo
förlorade på nyss beskrivet sätt, och genom
dessa instörtningar utökades de stora
oceanbäckenen. Samtidigt inträngde magma i
uppkommande sprickor på åtskilliga håll, varvid
vulkaner uppbyggdes. Dessa koloniserades av
växt- och djurvärlden från omgivande
landområden, innan de stora omstörtningarna
dränkt allt liv på de forna fastlandsfragmenten,
och återstå nu som vulkanöar i olika
utvecklingsstadier. De biologiska förhållandena på
dessa, utom de förut nämnda de oss närmare
liggande Kanarieöarna och Madeira, förete en
mängd egenartade drag, som kunna förstås
som en följd av detta uppkomstsätt. Så
omfattande sänkningar måste också säkerligen
leda till aktivt (eustatiskt) stigande av
havsytan, vilket i sin tur ökade den allmänna
transgressionen över kontinenternas
randområden.
Konstriktionsteorien möjliggör sålunda
förståendet och lösningen av en mängd
bio-geografiska problem, som i julihäftet
exemplifierats och som givit upphov till olika
tydningar. Teoriens förklaring av dessa
har framför andra försök i samma
riktning den fördelen att vara enkel och stödja
sig på erfarenhetsrön från skilda håll av
vetenskaplig forskning, i stället för att utgå
från obevisade antaganden, sådana som
belastningstryckets isostatiska verkningar, varom
man ingenting vet, eller sådana som dogmerna
om oceanernas och kontinenternas permanens.
Men det finns dessutom en del omständigheter,
som direkt tala till förmån för de av teorien
förutsatta värmeverkningarnas realitet. Ett par
av dessa bestyrkande fakta skola vi nu beröra.
Nyss omnämndes de stora oceanbäckenen och
hur man kan tänka sig deras utökning genom
instörtning. Insänkningarnas maximala
belopp, d. v. s. bäckendjupen, torde stå i
sammanhang med de uppveckade massornas volym.
Ehuru dessa djup äro betydande nog, visa de
dock aldrig så höga siffror som
maximivärdena för havsdjup över huvud taget.
Maximalsiffrorna förbinda sig i stället med de
långsträckta s. k. gravsänkorna eller randdjupen
nära kusterna av fastlanden.
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
