Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Beethoven och hans litterära förebilder. Arnold Scherings försök till tolkning av mästarens verk, av Sven E. Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEETHOVEN
Faksimile av ett brev från Beethoven 1820.
Dichtung» meddelar han utförliga analyser
även av den sjätte, den sjunde och den nionde.
Den sistnämnda återför han på fyra dikter av
Schiller. (Som bekant har redan Wagner gjort
ett liknande försök, i det att han återför de tre
tidigare satserna på Goethedikter, medan
finalen ju har sin litterära bakgrund given med
Schillers »Ode an die Freude».) Med fint
spårsinne och utomordentlig skarpsinnighet
framlägger Schering som grund för de olika
satserna »Gruppe aus dem Tartarus», »Der Tanz»,
»Das Glück» och — givetvis — »An die Freude».
I sin tolkning av finalen inbegriper han
emellertid även en omtolkning av den Schillerska
texten. Han ser i denna en framställning av
en Dionysosfest och tar därvid ytterligare en
diktare till hjälp, Euripides i »Backanterna».
Detta innebär naturligtvis ett starkt avsteg från
de mångfaldiga tydningar av denna sats, som
sett dagen under de senaste hundra åren, men
Schering betonar uttryckligen, att det här ej
är fråga om en backanal i ordets vulgära
mening utan om en idealiserad glädjefest. Här är
inte platsen att kritiskt granska Scherings
uppseendeväckande hypotes och sinnrika
arbetsmetod; man konstaterar emellertid, att den,
trots att den ställer hela satsen i en tidigare
oanad miljö, gör ett både förvirrande och fasci-
nerande intryck. Detsamma
kan även sägas om hans
tydning’ av sjunde symfonien,
som han ställer i samband
med vissa episoder ur Goethes
»Wilhelm Meisters
Lehr-jahre», och den sjätte (James
Thomsons »The seasons»).
Mera övertygande äro dock
hans omtolkningar av
stråkkvartetterna och sonaterna.
Bland dessa märkas, utom
de redan nämnda, närmast
pianosonaterna opus 13
»pa-thétique» (Schillers »Hero
und Leander»), opus 27, 1 (»Köpmannen
i Venedig»), opus 53 »Waldsteinsonate»
(»Odysséen»), opus 106 »Hammerklaviersonate»
(Schillers »Die Jungfrau von Orléans»), opus
110 (Schillers »Maria Stuart») och opus 111
(»Henrik VIII»); bland stråkkvartetterna opus
18, 4 (Euripides’ »Medea»), opus 59, 1
(»Wilhelm Meister»), opus 59, 2 (Jean Pauls
»Flegel-jahre»), opus 59, 3 (»Don Quijote»), opus
74 »Harfenquartett» (»Romeo och Julia»), opus
127 (»Muntra fruarna»), opus 130 (»En
midsommarnattsdröm»), opus 131 (»Hamlet») och
opus 132, 133 samt 135 (episoder ur »Faust»),
Några av dessa omtolkningar stöta emellertid
bort den, för vilken verken snarare framstått
som uppenbarelser från en annan värld än som
tonal illustration av ett händelseförlopp. Trots
de starka indicierna finner författaren det
motbjudande att ställa ess-dur-kvartetten opus 127
i samband med »Muntra fruarna». Så mycket
mera tillfredsställer tydningen av den stora
b-dur-kvartetten opus 130. Varje motiv, varje
klang i detta underbara verk förefaller vara en
musikalisk tvillingtanke till Shakespeares feeri.
Ciss-moll-kvartettens (opus 131) förbindande
med Hamletdramat förvirrar ej heller den, som
redan sedan lång tid har levt sig in i verket.
Det snarare fördjupar och förtydligar uppfatt-
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
