Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Österrikes sista årtionden. Dess förbindelser med Tyskland sedan världskriget, av G. P. Gooch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTERRIKE
överensstämmelse med de principer som ni så
ofta givit uttryck åt, kommer att understödja
dessa strävanden från det tyska folkets i
Österrike sida. Ni har kämpat för att polacker,
italienare och sydslaver, tidigare medlemmar av
den österrikiska staten, skola ha rätt att
organisera sina nationella stater utanför Österrike.
Vi äro övertygade om att ni kommer att
tillerkänna också det tyska folket i Österrike
samma rätt.» Presidenten hade fört ordet för
de allierade under krigets slutfas, men när
segern var vunnen, minskades hastigt hans
makt. Det var inte han, som hade att ge eller
hindra tillåtelsen, utan de europeiska stater,
som saken närmast angick, framför allt
Frankrike.
Tysk-Österrikes provisoriska församling
slutade sitt värv i februari 1919, och en
konstituerande församling valdes. Huvudangelägenheten
var »der Anschluss», som stöddes av
socialisterna och alltyskarna, vilkas styrka låg i
städerna. Det kristligt-sociala partiet, som leddes
av Seipel och representerade framför allt
landsbygdens distrikt, hade intet emot principen men
gjorde gällande, att det var för tidigt att träffa
ett avgörande. När den konstituerande
församlingen sammanträdde den 4 mars, fick den veta,
att utrikesministern Otto Bauer diskuterat
frågan i Berlin och Weimar. Föreningen skulle,
hoppades man, genomföras genom ett fördrag,
som skulle ratificeras av de tyska och
österrikiska parlamenten, varefter de nya lagarna
skulle bestämmas av representanter för de båda
länderna. Vid denna tidpunkt intogs
resolutionen av den 12 nov. i det nya Österrikes
lagstiftning. Tyskland såg på förslaget med
sympati. I adressen vid den konstituerande
församlingens öppnande i Weimar den 6 febr.
1919 uttryckte Ebert som sin mening, att
Österrike skulle förenas med Tyskland, och
lovade, att det skulle bli uppriktigt välkommet.
Den 21 febr. gavs genom ett enhälligt beslut
ett formellt svar på den österrikiska resolutio-
nen av den 12 nov. 1918: Tyskland och
Österrike förklarades vara en odelbar enhet, och
förhoppningar uttalades, att de
regeringsförhandlingar, som voro inför sin start, skulle bli
framgångsrika. Art. 61 i Weimarkonstitutionen
förklarade, att Tysk-Österrike efter sin
förening med riket skulle få representation i
riksdagen i förhållande till sin folkmängd.
Österrikes iver och Tysklands villighet
betydde ingenting, när de segrande allierade
inlade sitt veto. Den franska politikens lösensord
efter kriget var att hålla Tyskland isolerat och
svagt. Om Österrike ginge upp i Tyska riket,
skulle vad som gått förlorat av befolkning och
territorium till Frankrike, Belgien, Danmark
och Polen bli kompenserat. Sedan den franska
planen att draga Tysklands nya gräns vid Rhen
stoppats av England och Amerika, syntes det
så mycket viktigare att förhindra »Anschluss».
De allierade hade talat så mycket om
självbestämmelse, att ett direkt veto undveks i
fredsfördragen genom en kringgående men icke
dess mindre effektiv formulering. »Tyskland»,
hette det i art. 80 i Versaillesfördraget,
»erkänner och kommer att strängt respektera
Österrikes oberoende inom de gränser som komma
att bestämmas . . . Det går med på att detta
oberoende icke skall ändras annat än med
samtycke av Nationernas Förbunds råd.» Art. 88
i fördraget i Saint-Germain gick mer rakt på
sak: »Österrikes oberoende kan icke försvinna
annat än med samtycke av Nationernas
Förbunds råd. I enlighet därmed förbinder sig
Österrike, om sagda råds samtycke icke
föreligger, att avhålla sig från varje handling, som
direkt eller indirekt eller på något sätt
inkräktar på dess oberoende, i synnerhet, och till
dess det blivit medlem av Nationernas Förbund,
genom deltagande i någon annan makts
affärer.» Motstånd var omöjligt, ty båda fördragen
stöddes av en oemotståndlig makt.
Lämnat åt sig självt, levde Österrike ett
bekymmersamt liv. Valutan föll, och levnads-
683
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
