Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Österrikes sista årtionden. Dess förbindelser med Tyskland sedan världskriget, av G. P. Gooch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTERRIKE
Nationalsocialisternas övertagande av makten
i Tyskland den 30 jan. 1933 inledde ett
dramatiskt kapitel i de österrikisk-tyska
förbindelsernas historia. Österrike, som dittills
betraktats huvudsakligen som ett ekonomiskt
problem, blev plötsligt en av Europas farliga
zoner. Hitlers längtan efter »Anschluss» var
välbekant, men Tyskland var ännu för svagt
för att genomföra den med våld. Hans politik
gick därför ut på att arbeta på en
nazistregering i Wien, som skulle samarbeta med
Berlin och jämna vägen för förening vid en
kommande tidpunkt. En våldsam kampanj mot
den österrikiska regeringen, sedan maj 1932
under ledning av den kristligt sociale Dollfuss,
öppnades i den tyska pressen och radion.
Nazistpartiet i Österrike eggades till aktivitet,
lokala konflikter inträffade, och ett slag riktades
mot Österrikes finanser genom att en skatt på
tusen mark lades på tyska turister, som önskade
passera gränsen. Den österrikiska regeringen
försvarade sig själv energiskt, men genom sitt
eget förvållande förminskade den utsikterna till
framgång för det nationella försvaret. Efter
mars 1933 upphörde det österrikiska
parlamentet att sammanträda, och Dollfuss tillägnade sig
kvasidiktatorisk myndighet. I februari 1934 blev
socialistpartiet i Wien, Linz och andra städer
undertryckt, inte utan blodsutgjutelse. Harmen
över detta våldsdåd var djup och varaktig.
Socialisterna och nationalsocialisterna hatade
varandra, men båda hatade regeringen ännu
mera. En autoritär konstitution infördes, men
väljarna kallades aldrig att godkänna den.
För att hjälpa upp bristen på stöd inom
Österrike vände sig Dollfuss till Mussolini.
1934, före angreppet mot Abessinien, var
Italien ännu i samma läger som England och
Frankrike. Ingen italienare önskade
»Anschluss», som skulle föra tyska trupper till
Brenner. Österrike var i själva verket ett
stridsäpple mellan de båda diktatorerna, och
Mussolini var lika ivrig som Dollfuss att hålla
Hitler borta från Wien. En
handelsöverenskommelse gjordes mellan Italien, Österrike och
Ungern, och efter undertecknandet av
Romprotokollen i mars 1934 kunde de två små
staterna anses tillhöra Italiens politiska krets.
Denna nya orientering hade emellertid vissa
nackdelar. Italien och Österrike hade minnen
av strid, inte av samverkan, och de hade inga
band av blod, språk eller kultur. Många
österrikare kände det förnedrande, att deras
regering endast skulle vara Mussolinis
skydds-ling. Dessutom hade man inte glömt, att
Italien övergivit sin bundsförvant 1915. Var det
möjligt att efter en sådan erfarenhet lita på
att Italiens vänskap skulle bli varaktig?
Uppmuntrade av Tysklands växande styrka,
försökte de österrikiska nationalsocialisterna
med moraliskt stöd från Berlin gripa makten
den 23 juli 1934. Kansliet och radiostationen i
Wien besattes, Dollfuss mördades, och den
österrikiske ministern i Rom, Rintelen,
utropades till kansler. Men revolten, som började
vid middagstiden, var över vid solnedgången.
Armén förblev lojal, och de som ockuperat
kansliet tvingades att kapitulera. Italienska
stridskrafter hade skyndsamt skickats till
gränsen, men deras tjänster behövdes inte.
När kuppen misslyckats, uttryckte tyska
regeringen sitt beklagande av den österrikiske
kanslerns död och sitt ogillande av revolten.
Ingen trodde emellertid, att de österrikiska
nazisterna handlat på egen hand.
Schuschnigg-regeringen publicerade en volym med bevis för
Tyska rikets meddelaktighet. Och Mussolini
riktade en öppen anklagelse mot dem som
»direkt och på avstånd eggat till brottet».
De närmaste två åren fortsatte striden mellan
nazisterna (inom och utom Österrike) och den
österrikiska regeringen, men under denna
period blev Europas politiska karta
förändrad. Attacken mot Abessinien upplöste
automatiskt Stresafronten (samgåendet mellan
England, Frankrike och Italien). Italien fann
686
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
