Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1938 - Semesterlagstiftning, av Arthur Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEMESTERLAGSTIFTNING
mester) under minst en vecka med i skälig
mån bibehållen avlöning.» Vid 1930 års riksdag
väcktes motion om antagande av ett förslag till
lag om arbetarsemester, vilken bl. a. föreskrev
semester om minst 15 dagar å tid mellan den
15 maj och den 16 sept., men denna motion
avslogs under hänvisning till den pågående
omarbetningen av arbetarskyddslagen.
I det för riksdagen 1931 framlagda förslaget
till reviderad arbetarskyddslag återfanns i
huvudsak ovan återgivna bestämmelse om
arbetarsemester. Den mest betydande ändringen
bestod däri, att semestertiden förkortats från en
vecka till fyra söckendagar, en försämring för
arbetarna, vilken man sökt i viss mån gottgöra
genom tillfogande av föreskriften, att
semestern i regel borde förläggas i omedelbar
anslutning till sön- eller helgdag. Med antagandet
av detta lagförslag fingo Sveriges arbetare, med
undantag likväl för avsevärda grupper, såsom
jordbruksarbetare, sjöfolk, hembiträden och
säsongarbetare, en lagstadgad rätt till semester.
Den föreskrivna minimitiden för semestern var
emellertid kort — densamma som enligt
kollektivavtalen för storindustrien —, och
rätten till semester var grundad på något vaga
förutsättningar och krävde medverkan av
yrkesinspektionen för genomförande tvångsvis.
Vid alla riksdagar 1932—37 väcktes förgäves
motioner om ändringar i arbetarskyddslagens
semesterbestämmelse, bl. a. om semestertidens
förlängning till minst femton dagar.
Frågan om arbetarsemester hade jämväl i
utlandet blivit föremål för stigande intresse
och i ett flertal länder givit upphov till
lagstiftning. Internationella arbetsorganisationen
upptog också denna fråga på sin dagordning —
ursprungligen på svenskt initiativ —, och 1936
antog internationella arbetskonferensen två
konventionsförslag angående semester: för
arbetstagare i allmänhet och för sjömän.
Med hänsyn till nu berörda omständigheter
ansågs en speciell utredning av semesterfrågan
vara av behovet påkallad i vårt land. På våren
1936 tillkallades också av socialministern sex
sakkunniga för utredning av »frågan om en
laglig reglering av arbetares och andra
löne-anställdas rätt till semester». Dessa sakkunniga,
som antagit benämningen »1936 års
semestersakkunniga», föranstaltade om vissa
utredningar. Sålunda verkställde socialstyrelsen
undersökningar rörande semesters förekomst vid
årsskiftet 1936/37, om vars resultat några
uppgifter förut lämnats, och rörande
semestertidens längd, vilken för det stora flertalet eller
86,5 % av de kollektivavtalsberörda arbetarna
befanns uppgå till högst sex arbetsdagar. En
av kommerskollegium, jämväl på
semestersakkunnigas initiativ, utförd undersökning rörande
de kostnader industrien skulle få vidkännas
till följd av lagstadgad arbetarsemester gav till
resultat, att ökningen av industriens kostnader
enligt approximativa beräkningar skulle uppgå
till c:a 6 mill. kr. vid semester om 6
arbetsdagar, till c:a 30 mill. kr. vid semester om 9
sådana dagar samt till c:a 55 mill. kr. vid en
till 12 arbetsdagar utsträckt semester.
Nämnda sakkunniga avgåvo mot slutet av år
1937 ett betänkande med förslag till lag om
semester, vilket lagförslag från många håll,
särskilt givetvis från institutioner, som företräda
arbetsgivarnas eller näringarnas intressen,
mötte stark kritik. I sin i ämnet för 1938 års
riksdag framlagda proposition (286) upptog
emellertid regeringen i huvudsak de
sakkunnigas förslag. Propositionens lagförslag
tillstyrktes med några relativt obetydliga
ändringar av andra lagutskottet (utlåtande 58), och
det sålunda ändrade förslaget godtogs av
riksdagen samt gav upphov till lagen den 17 juni
1938 om semester.
Denna lag äger tillämpning på arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst, till såväl lands
som sjöss och antingen de äro vuxna eller
minderåriga, med undantag allenast för sådana
arbetstagare i statens tjänst, beträffande vilka
754
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
