Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1938 - Tjeckoslovakien och stormakterna. Münchenkonferensen 1938 och dess förhistoria, av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJECKOSLOVAKIEN
Hitler och Chamberlain.
emot Österrike? I så fall bleve risken för
internationella komplikationer stor.
Tjeckoslovakien hade ju fördragsenligt löfte om hjälp
från både Frankrike och Ryssland, om det
bleve anfallet. För Frankrike var det i högsta
grad angeläget, att det i händelse av krig skulle
få England till bundsförvant. På den punkten
fick det dagen innan Hitler höll sitt stora
Nürnbergtal beskedet: Storbritannien kunde inte
vara likgiltigt, om Frankrikes integritet hotades.
Den tjeckoslovakiska frågan blev i ett slag
en fråga av större räckvidd, en fråga om ett
nytt stormaktskrig med alla därav följande
konsekvenser. Häde man från engelskt håll
genom lord Runcimans mission till Prag försökt
medla i den inre konflikten i Tjeckoslovakien,
så gjordes nu från samma håll de mest
energiska ansträngningar för att avvärja det
krigshot, som hastigt seglat upp, sedan Tyskland
lovat sudettyskarna sin hjälp. Nu var det
premiärminister Neville Chamberlain, som enligt
uppgift på fransk tillskyndan själv åtog sig
medlarvärvet. Genom ett besök hos Hitler i
Obersalzberg den 15 sept. tog han initiativet
till direkta konversationer mellan’ Englands
och Tysklands ledande män. England var i
motsats till Frankrike inte bundet av några
speciella fördragsförpliktelser till den
tjeckoslovakiska staten. I ledande engelska kretsar
började man få klart för sig, att den av Frankrike
omhuldade politik, som hållit kvar den
tjeckoslovakiska utrikespolitiken i en
tyskfientlig riktning, måste brytas. Det
förtjänar framhållas, att bland alla konklusioner
lord Runciman drog av sina studier på ort och
ställe var också den, att — oberoende av
vilken lösning den aktuella konflikten skulle
komma att få — vänskapliga relationer måste
åvägabringas inte bara mellan tjecker och
tyskar inom Tjeckoslovakien utan också mellan
detta land och dess tyske granne. För att få
bort detta centrum för politisk friktion i
Mellaneuropa rekommenderade Runciman en
omläggning av Tjeckoslovakiens internationella
förbindelser i den riktningen, att det skulle
lova sina grannar att ej gå till anfall mot
dem vare sig av egen drift eller som
följd av sina militära förpliktelser till andra
stater. Men Runciman hade dessutom så starkt
tagit intryck av sudettyskarnas anklagelser
mot tjeckerna och funnit stämningen bland de
förra för en förening med Tyskland så pass
utbredd, att han ansåg det klokast att så fort
som möjligt överföra vissa gränsområden med
övervägande tysk befolkning till Tyskland. En
föreslagen folkomröstning skulle här bli
endast en formalitet. Det är säkerligen inte för
djärvt att antaga, att Chamberlain i hög grad
påverkats av denna uppfattning.
Premiärministern företog sin resa till Obersalzberg, när
sammanstötningarna mellan tyskar och
tjecker nått en sådan omfattning, att man kunde
riskera ett väpnat tyskt ingripande, vilket i
sin tur skulle ge Tjeckoslovakien rätt att
gentemot sina bundsförvanter åberopa casus
foede-ris. Det första samtalet med Hitler stärkte
Chamberlains farhågor för en tysk aktion. När
760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
