Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1938 - Ur Nordsjöns historia. Försvunna landområden i Nordvästeuropa, av G. Erdtman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDSJÖN
Den forntida fördelningen av land och vatten i
nordvästra Europa. Bilden visar ej kustlinjen vid en viss
kronologiskt fixerad situation; den avser endast att
schematiskt markera några av de
strandförskjutningar, som ägt rum under senkvartär tid.
Särskilt påtagliga och sedan länge kända
vittnesbörd därom äro de upplyftade
strandvallarna, »raised beaches», på Skottlands fastland.
Här förekomma även marina fjordsediment
(med rester av valar etc.) ovan den nutida
havsytan. Under dessa »carse clays» ligga
flerstädes supramarina bildningar (torv och
sötvattens gyttja), till vilkas ungefärliga ålder man
kunnat sluta sig av bildningarnas fossilinnehåll
(vedrester, frukter, frön, pollen).
Dessa förekomster av landbildningar djupt
under havsytan och av havsbildningar långt
upp på land visa, att nordsjöområdet har ett
ganska händelserikt förflutet.
Nivåförändringarna kan man här, liksom på många andra
håll, i allmänhet tolka som en följd av
oceanytans s. k. eustatiska höjning, resp. sänkning,
och landytans »isostatiska» rörelser.
Vid en klimatförsämring bindes en större
eller mindre del av den ytterst från oceanerna
härrörande nederbörden i form av inlandsis i
kontinenternas glaciationsområden. Följden blir
en omedelbar och över hela världen likformig
— eustatisk — sänkning av oceanytan. Vid en
klimatförbättring täras inlandsisarna, och
vattnet återvänder till oceanerna. Följden blir en
eustatisk höjning av oceanytan. Men i och
med det att inlandsisarna täras för att
slutligen kanske försvinna, minskar deras tryck
på den elastiska jordskorpan, vilken reagerar
för tryckförändringen genom att så småningom
höja sig, tills den återtagit sitt genom isen
rubbade jämviktsläge (isostatisk höjning).
Under sista istiden var den södra delen av
nordsjöbäckenet icke nedisad. Den framstod
antagligen som en i norr av ett ishav
begränsad tundravidd, inklämd mellan det
brittiska nedisningsområdet i väster och det
betydligt större skandinaviska i öster. För dess
fortsatta öden under följande, klimatiskt mer
gynnade tider kommer sålunda havsytans
eustatiska höjning främst i betraktande.
Genom denna har den ursprungliga geografiska
bilden totalt förändrats. Den engelske geologen
Clement Reid har på en karta i sitt arbete
»Submerged For ests» (1913; namnet syftar på de
»dränkta skogarna» på Nordsjöns botten, varom
träförande torvlager vittna) givit uttryck åt
sin uppfattning om fördelningen mellan land
och hav under Nordsjöns tidigare
fastlandsperiod. Man ser här hur kontinentkonturen
i flacka bågar svingar sig västerut från Jyllands
nordspets fram mot Yorkshire i norra England.
Elbe mynnar öster om Dogger Bank, Rhen
väster därom, ej långt från engelska kusten.
I stort sett torde Clement Reids uppfattning
ännu anses riktig. Några forskare ha
emellertid velat göra en mindre men för den brittiska
nationalkänslan kanske icke alldeles
betydelselös justering av kartbilden: i stället för att,
som Clement Reid, föra Themsen som biflod
till Rhen har man påpekat, att vattendelaren
mellan den dåtida Nordsjön och oceanen i
sydväst antagligen icke gick fram över
Pas-de-Calais utan längre norrut mellan Holland och
nordöstra delen av Norfolk och att Themsen
följaktligen icke kunde rinna till Rhen utan
ett stycke utanför sin nuvarande mynning
sannolikt gjorde en tvär krök mot sydväst och
fortsatte fram genom den dal, där nu Engelska
804
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
