Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1938 - Det spanska inbördeskriget. Krigshändelserna juli 1936-november 1938, av Olle Norman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANIENKRIGET
och politiska motsättningar, som rådde i
landet. Vid sidan av de i realiteten maktägande —
kyrkan, högadeln (storgodsägarna) och vissa
finanskretsar •—• levde på landet och i städerna
ett proletariat av främst jordbruks- och
industriarbetare under de torftigaste villkor. Bland
den sistnämnda kategorien hade den
uteslutande destruktiva anarkosyndikalismen en tacksam
jordmån. Bland övriga talrika politiska
sammanslutningar voro karlisterna, vilka för
hundra år sedan sökt göra don Carlos till Spaniens
konung och därefter spelat en mer eller mindre
framskjuten politisk roll, alltjämt en faktor att
räkna med. I Katalonien och Baskiska
provinserna har sedan gammalt partikularismen varit
starkt rotfäst. I virrvarret av sociala och
politiska motsättningar inträngde särskilt i början
av 1930-talet den kommunistiska agitationen.
Den blodiga och med stor hänsynslöshet
undertryckta arbetarresningen i Asturien 1934 var
ett varsel om det, som komma skulle. Från och
med februari 1936 härskade anarkiska
förhållanden. Spanien hemsöktes av en allmän
terror, mot vilken den svaga folkfrontregeringen
stod maktlös. Internationella
stormaktsintressen av ideologisk, politisk, militär, ekonomisk
och finansiell art spelade in. Det var dessa
intressen, som, då monarkistledaren Sotelos
mord den 12 juli 1936 blev den tändande
gnistan till inbördeskrig, hotade att draga in även
andra makter däri.
Den 17 juli utbröt en resning, som till en
början föga skilde sig från en traditionell
»pro-nunciamento», ledd av en militärjunta. Den förde
snabbt till resultat på Kanarieöarna och i
Spanska Marocko, på Balearerna (utom Menorca)
och på det spanska fastlandet i Cådiz, Sevilla,
Granada, Salamanca, Ferrol, den förnämsta
örlogshamnen, Burgos och Zaragoza. Resningen
misslyckades däremot i två tredjedelar av det
egentliga Spanien, däribland framför allt i
Estremadura, huvudstaden Madrid, i landets
folkrikaste stad, Barcelona, i Malaga, Cartage-
Krigsläget i juli 1936.
na och Valencia samt i Baskiska provinserna och
Asturien. Till en början rådde kaos. Då läget
klarnat, befanns det, att den väpnade styrkan
till lands ■— armén, civilgardet, stormgardet,
ka-rabiniärkåren ■— var kvantitativt tämligen jämnt
fördelad på båda sidor. Men nationalisterna1
förfogade över de bäst utbildade trupperna,
främst dem i Marocko, samt största delen av
officerskåren. Den övervägande delen av
örlogsfartygen slöt sig till regeringen, som sålunda
hade herraväldet till sjöss. Även huvuddelen
av den för övrigt föga tidsenliga flygmaterielen
stannade på regeringssidan. Den stora massan
av befolkningen ställde sig i det närmaste
neutral. Det var under de första månaderna ganska
obetydliga styrkor, som deltogo i striderna om
herraväldet över ett rike om 24 mill.
invånare, kolonierna ej inräknade.
På regeringssidan var ledningen splittrad på
fyra kraftcentra: Madrid (centralregeringen),
Barcelona (Katalonien), Bilbao (Baskiska
provinserna) och Gijon (Asturien). Militärrevolten
leddes bl. a. av generalerna Franco (Marocko),
de Llano (Sevilla), Mola (Burgos) och Caba-
1 Så benämnas i det följande de mot den
ursprungliga regeringen kämpande, även kallade frankister,
francosidan o. d., medan deras motståndare benämnas
republikaner, regeringssidan o. d.
4—NFM38:11
821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
