Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Februari 1939 - De gåtfulla eyakindianerna. En utdöende indianstam i Alaska, av Kaj Birket-Smith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYAKINDIANERNA
Eyakindianernas hemtrakt vid en isbelagd sjö innanför Cordova. Roark Co., Alaska, foto.
groteska masker för ansiktet samt örnfjädrar
eller snidade och målade stavar i händerna.
Det viktigaste var dock utdelningen av
gåvorna. Framför sig hade den, som höll festen,
en hög av skinn och pälsverk, som han tog
stycke för stycke och under högtidlig sång
nedlade framför den, åt vilken gåvan var bestämd.
Mottagaren tilltalades med namnet på en av
givarens avlidna och ännu ej omnämnda
släktingar och skulle nu svara: »Detta är icke till
mig utan till ■— •—». Och därmed nämnde han
en av sina egna avlidna släktingar. På samma
sätt gick det till vid serveringen av maten, och
det hela har säkerligen varit ganska besvärligt,
ty det gällde att mycket noga iakttaga
rangordningen.
Bostäderna voro fyrkantiga trähus med ett
rökhål i taket. Invändigt voro de avdelade i en
rad små »sovrum» för de olika familjerna.
Hus-gerådet inskränkte sig till de vanliga faten och
skålarna av trä, hornskedar samt vattentäta
korgar, i vilka man kokade med hjälp av
upphettade stenar. Stora musselskal tjänstgjorde
som lampor. Bland verktygen märktes tunga
stenyxor samt knivar med blad av bävertänder.
Klädedräkten tillverkades av skinn av säl, örn
eller havsutter. Bägge könen buro en kjortel,
som nådde till knäna, byxor samt
sälskinns-stövlar, stoppade med hö. Om sommaren och i
krig nöjde sig männen med ett löst hängande
förkläde, och i fuktigt väder buro de kjortlar
av björntarmar. Man prydde sig bl. a. genom
tatuering, som åstadkoms genom att man drog
en sotad tråd under huden, och åtminstone
kvinnorna buro en näsprydnad.
Jakt- och fiskemetoderna voro ungefär
desamma som hos stillahavseskimåerna, endast
med den skillnad, som nödvändigtvis måste
förorsakas av de sämre möjligheterna att komma
ut till havet. Man fångade säl från kanoter,
som urholkats i trädstammar med hjälp av eld,
och använde vid fångsten en harpun med flöte,
bestående av en uppblåst sälmage. Sälen går
tämligen långt upp i Copper River, och det var
här, som den huvudsakliga fångsten ägde rum.
På bankarna utanför deltat dödades sälen med
klubba. Havsuttern jagades av flera kanoter
gemensamt och sköts med båge och harpun-
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
