Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Gustaf Fredrici och Martin de Ron. Wienklassicism i svensk tonkonst, av Sven E. Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRICI – DE RON
Martin de Ron erhöll tidigt en omsorgsfull
musikalisk utbildning och var enligt uppgift
virtuos på flera instrument, bl. a. på klarinett
och fagott. Hans lärare i klarinettspelning och
förmodligen även i komposition var Bernhard
Crusell, som vid denna tid ansågs som en av
sin tids största klarinettvirtuoser. Musiken
blev dock ej Martin de Rons yrke, utan han
blev köpman och bereste som sådan stora delar
av Europa. Hans noggranna anteckningar på
manuskripten visa, att han 1810—11 var bosatt
i Amsterdam, 1813 i Viborg i Finland och 1815
i Lissabon, där han 1817 avled i lungtuberkulos.
Hans stråkkvartett i c-moll bär för övrigt en
anteckning, som antyder, att den är
komponerad juni 1816 »Ambord der Engl. Brigg Mary
von Lissabon nach Dublin». Enligt Schillings
musiklexikon verkade han för odlingen av
kammarmusik genom att på de platser han besökte
bilda kammarmusikföreningar för att
popularisera Haydns och Mozarts kammarmusikverk.
Han tycks också ha ägt ovanligt stora
språkkunskaper och har komponerat musik till
texter på svenska, tyska, franska, italienska,
spanska och portugisiska. Under den tid han
var bosatt i Lissabon ägnade han sig även åt
musikalisk folkloristik. Han upptecknade och
bearbetade portugisiska folkvisor och
publicerade undersökningar på detta område i
All-gemeine Musikalische Zeitung i Leipzig.
Detta är vad som hittills kunnat utrönas om
hans yttre levnadslopp. Notisen i Inrikes
Tidningar upptar endast ett enkelt
tillkännagivande: »Herr Johan Martin de Ron, yngste
sonen af Grosshandlaren i Stockholm Jacob
de Ron och dess aflidna k. Maka, född
Maria Charl. von Breda, död i Lissabon den
20 sistl. Febr., 27 V2 år gammal.»
Om man får döma av de bevarade verken,
var han emellertid av ett helt annat kynne än
Fredrici. Hans sånger erinra till formen om
Crusells men ha en mera elegisk prägel, en
mera plastisk melodik och en harmonik, som
snarare påminner om Crusells lärare abbé
Vog-lers. Jämte sångerna, som uppgå till ett
trettiotal, har han skrivit två fullbordade och två
ofullbordade stråkkvartetter, alla i manuskript,
en trio för klarinett, fagott och piano samt en
kvintett för flöjt, klarinett, horn, fagott och
piano (publicerad hos Breitkopf & Härtel som
opus 1). Därtill komma variationer över en
finsk folkvisa för klarinett och orkester, en
polonäs för fagott och orkester (båda tryckta
hos Breitkopf) samt en stor obetitlad sångscen
för tenor och orkester i manuskript. En
samling »Canzonette» till itahenska texter för en
röst med piano samt en samhng »Cancions
Espanholes» till spanska texter för en röst med
piano eller gitarr äro tydligen bearbetningar
av italienska och spanska folkvisor. Med all
sannolikhet ha emellertid många av hans verk
gått förlorade, då inga av manuskripten äro
daterade åren 1814 och 1815, medan 1807 och
1808 upptaga vardera ett verk, 1809 tre, 1810
två, 1811 sjutton, 1812 ett, 1813 sex samt 1816
två verk. Det vore ju egendomligt, om
skaparkraften under åren 1814 och 1815 skulle
totalt ha sinat ut, medan han under sitt sista
levnadsår, då han väl troligen redan var märkt
av den sjukdom, som skulle avbryta hans liv,
hade kraft att skapa två märkliga
kammarmusikverk.
I sina kammarmusikverk har han tydligen
Mozart till formell förebild. Melodik och
harmonik äro dock starkt personliga, även om
släktskapen med Cherubini och samtida franska
och italienska operakomponister är
omisskännlig. I sin faktur står han på höjden av sin tids
teknik, särskilt vad beträffar stråkkvartett- och
blåsensemblesats, medan hans pianofaktur är
mindre utvecklad. Jämför man honom med
Fredrici, synes han mindre djärv men mera
balanserad, mindre dramatisk men mera
elegiskt resignerad. Som konstnärstyp är
Fredrici mera besläktad med Beethoven eller
Michelangelo, medan de Ron snarare i sitt
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
