Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Rumsfåglar. Riktlinjer för artval och vård, av Axel Adlersparre - Sparlösastenen i ny tolkning. Åsyftar runristningen en hövdingatragedi? av Hugo Jungner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUMSFÅGLAR
fångenskap, ställa i allmänhet större krav på
ägarens blick för deras behov i fråga om
miljö.
Vävarna bygga konstfärdiga kul- eller
pung-formiga bon med ingångshål eller rör från
sidan, i vissa fall även s. k. hannästen med en
sittslinga men eljest öppna i bottnen. Material
är kokos-, agave- eller andra fibrer, lindbast
m. m. Bona förläggas gärna inuti harzburar
(praktfinkar) eller fästas i grenklykor eller i
spetsen av sviktande kvistar (större vävfinkar
och egentliga vävare). Risfågeln föredrager
holk, vari ett oordentligt bo av risrotfibrer
bygges. En del vidafinkar synas vara fakultativa
boparasiter, som helst överlåta sina
ruvningsbestyr åt främmande arter. Detsamma är
möjligen fallet även med blodnäbbsvävarna.
Fin-karna bygga i regel skålformiga bon av fiber
eller bast, likaså kinesisk näktergal bland
in-sektätarna, men shamatrasten tar hellre holk
med underlag av mossa eller också harzbur.
De flesta papegojor vilja ha holk med en näve
sågspån på bottnen. Häri förfärdiga somliga
inseparabler ett övervälvt bo av naggade
bark-eller pappersstrimlor. Större delen av nämnda
arter och former ha tidigare häckat i
Stockholm, brunryggad skatamandin sannolikt för
första gången i Europa (1920).
Produktion inom en vecka av en kull ägg
på sammanlagt kanske hälften eller tredjedelen
av honans egen vikt ställer givetvis stora krav
på kostens fullvärdighet, vartill särskild hänsyn
bör tagas redan några veckor före den
motsedda värpningen. Försummelse härav är
säkerligen en av de vanligare orsakerna till både
värpsjuka och dålig avkomma, det senare
genom bristfällig skyddsämnesupplagring i
näringsgulan åt fostret.
Några av praktfinkarna utföra mycket cere-
moniösa danser under häckningstiden, de flesta
visa åtminstone ansats till dans.
Gouldaman-dinernas dans har två avdelningar och utföres
på sviktande gren. I den första presterar
hanen en längre serie snabba skakningar i
fram-åtbockad ställning. I den andra rätar han upp
sig i starkt svankryggig hållning och utför en
lång serie taktfasta småskutt samt beledsagar
nu dessa med sin svaga, porlande säng.
Honorna deltaga ofta, vända mot hanarna, med
framåtbockningar och skakningar, men endast
i ett fall har författaren sett makarna figurera
mot varandra i småsprång. Granatastrilderna
dansa med fasanlikt ställda kind- och
halsfjädrar dels på gren ungefär som i andra
stadiet av goulddansen men också på burbottnen
och då antingen i ett slags långdans med hanen
i täten eller i regelrätt ringdans. Vidafinkar
och eldvävare utföra böljande, svävande eller
surrande flyglekar och luftdanser, i några fall
erinrande om myggdans.
De flesta praktfinkar ha vita ägg,
sebra-finken dock ljust grönblå liksom eld- och
blod-näbbsvävare. Praktfinkungarna ha ofta i
skymning lysande bindvävspärlor vid näbbvinklama,
varigenom föräldrarna torde vägledas vid
matning i de halvmörka,
övervälvda bona. Ofta
ha imgarna dessutom
för olika släkten och
arter karakteristiska
kontrastteckningar i gapen.
Om
näbbkammarteck-ningarna ha någon
annan betydelse för
fåglarna än
reflexionspär-lorna torde vara ovisst. De vulstiga
uppdriv-ningarna av själva näbbvinkeln förmedla
känselförnimmelser. Axel Adlersparre.
Näbbkammarteckningar
hos bounge av
brunryggad skatamandin.
Munia-typ.
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
