Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Svenskspråkig scenkonst i Finland. Helsingfors svenska teater under sitt första sekel, av Olov Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK SCENKON ST
mycket annat, äfven skall finna en teater. Hör ni
rasslet av dessa droschkor, som ila öfver gatorna?
De komma nu från den fyllda tyska teatern. Nästa
gång komma de från den svenska. Slutligen från
den finska.»
Denna utveckling förutspådde även Topelius
i en artikel från 1860, skriven med samma
hopbitet optimistiska inställning till problemet:
»En annan fråga är om vårt land kan förse teatern
med dugliga inhemska skådespelare, d. v. s. om den
sceniska konsten egentligen lämpar sig för den
vidt-bekanta finska flegman, att icke tala om vår något
breda näbb och våra, som det påstås, medfödda
otympliga fasoner. Det finnes mycket förståndigt folk som
tviflar därpå,
Sant är det, att i vårt ohyflade skick äro vi mäkta
tröga, tungrodda och långtänkta. Men likväl gäller
också om oss, att denna tröghet är ’full av
hetsigheter’. –-Svårigheten består uti att komma oss
rätt i fart, men sedan går det af sig själf.–-
Och så torde det gå med vår inhemska scen.–-»
I väntan på en sådan utveckling var dock den
inhemska teatern hänvisad till att i mycket stor
utsträckning basera sin verksamhet på
rikssvenska skådespelare och rikssvenska sceniska
ledare. Det svenska språkets dominerande
ställning såsom landets enda bildningsspråk vid
denna tid var avgörande. De nationella
strävandena togo sig emellertid uttryck i
upprättandet av den elevskola för inhemska adepter,
som startades 1866. Den ringa uppmuntran, som
från teaterledningens sida kom inhemska
krafter till del, gjorde elevskolan överflödig, och den
försvann redan efter två års verksamhet. Det
blev i stället staten, som i någon mån
tillvaratog de inhemska artisternas intressen, när den
såsom villkor för statsanslag till teatern
stadgade, att ett visst antal finlandssvenska
skådespelare skulle med kontrakt vara fästade vid
teatern. Därigenom tryggades några
finlandssvenskars ekonomiska existens, men deras
konstnärliga framtid låg i händerna på teaterns
oftast rikssvenska sceniska ledning. Och att
denna ledning i de flesta fall kom att gynna
rikssvenska aktörer på de inhemskas
bekostnad är obestridligt. Det var emellertid inte
endast teaterledningen, som lade hinder i
vägen för de unga finländska entusiasterna.
Den finlandssvenska pressens ironiska och
överlägsna ton gentemot nybörjarnas försök
att hävda sig vid sidan av mera durkdrivna
rikssvenska kolleger visade, att där knappast
fanns någon djupare förståelse för deras arbete.
Det finnes anledning att framhålla dessa
omständigheter, som från första början påtagligt
skapade ett motsatsförhållande. Den
finlandssvenska nationalscenens historia under det nu
följande halvseklet, 1866—1916, blev en
oavbruten kamp mellan rikssvensk och finlandssvensk
skådespelarkonst, mellan rikssvenskt och
finlandssvenskt sceniskt ledarskap. Att de
finlandssvenska slutligen avgingo med segern var
naturligt — kanske även riktigt. Om
därigenom vunnits en särpräglad finlandssvensk
teaterkonst skall lämnas osagt. Det är dock
troligt, att det för Finland karakteristiska
språkliga uttalet, ett säkert i vissa avseenden
väsentligt kulturvärde, genom den helt
finlandssvenska scenen kommit att skyddas mot förintelse.
Sedan det Åhman-Pousetteska sällskapet, som
från 1866 förhyrt det nya teaterhuset,
småningom alltmer förvandlats till en permanent, med
finlandssvenska krafter utökad ensemble,
ställdes teatern från början av 1870-talet imder
ledning av en inhemsk direktion med konsul
N. Kiseleff såsom verkställande direktör.
Omfattad med det största intresse från
allmänhetens sida, gick teatern nu några betydelsefulla
år till mötes. Under den Kiseleffska tiden voro
också en rad förträffliga skådespelare fästade
vid teatern. Främst böra nämnas den vid
alltför unga år avlidne Frithiof Raa och hans
hustru, Hedvig Charlotta Raa, Hj. Agardh,
Hallandar, Helga Frankenfeldt, sångerskan Emilie
Mechelin, J. G. Gustafsson (från 1869 scenisk
ledare och regissör) samt finländaren Victor
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
