Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Svenskspråkig scenkonst i Finland. Helsingfors svenska teater under sitt första sekel, av Olov Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK SCENKON ST
Dekorationsskiss av Harald Molander till Goethes »Faust» (xAuerbachs
källare»).
»Kungsämnena»), äldre svensk komedi (»Den
svenska sprätthöken» och »Kronofogdarna»),
klassikerna (»Köpmannen i Venedig», »Muntra
fruarna», »Faust I») och ett ganska rikt urval
av inhemsk dramatik av bl. a. Wecksell
(»Daniel Hjort»), Topelius, Runeberg
(»Kungarna på Salamis») och Tavaststjerna
(»Affärer»). Bland operetterna lägger man
också märke till utmärkta saker: »Lilla
helgonet», »Mikadon», »Kejsarns nya kläder»,
»Läderlappen». Personalen innefattade
åtskilliga goda krafter, både riks- och
finlandssvenska. Utom kvarlevande från tidigare
regimer, Ähman, fru Bruno m. fl., märkas artister,
vilkas namn gått till teaterhistorien, Hj.
Agardh, Victor Castegren, Lotten Seelig, Ida
Bränder och Edouard Wilhelmsson. Kontakten
med skandinavisk scenkonst uppehölls
traditionsenligt genom gästspel av bl. a. Ellen
Hartman, Betty Hennings, Julia Håkansson och
Tore Svennberg.
Att Harald Molanders insats i den svenska
scenkonstens historia i Helsingfors var
epokgörande är allmänt erkänt. Kritik och publik
voro eniga om att uppskatta och beundra hans
förmåga. Men inom teatern bedömdes han
såväl under sina arbetsår som
långt efteråt föga välvilligt.
Orsaken härtill är icke att
söka endast i det
förhandsomdöme om sin person, som
Molander själv delvis bar
skulden till genom en
obetänkt tidningspolemik med
Ludvig Josephson, utan även
i hans stora krav på
arbetsintensitet och ambition hos
artistpersonalen. Han
belastade sig själv med en
ofantlig arbetsbörda och krävde
samma osjälviska och
glödande intresse hos
skådespelarna. Ett försök att efter
Meiningarnas mönster införa
tjänstgöringsplikt i småroller för de främsta artisterna, om
dessa till äventyrs voro lediga från mera
betungande uppgifter, skapade onödig
irritation, klagomål, kulissprat, intriger och
ingripande från med vissa artister besläktade
eller bekanta teatergaranter. Då det
ekonomiska resultatet år efter år stod i omvänd
proportion till den konstnärliga standarden
— något som ju icke var eller är nytt i teaterns
historia —, bidrog detta att undergräva
ledarens ställning. Snart nog började han också
själv söka efter möjligheter att återvända till
fosterlandet.
När Molander efter spelåret 1892—93
lämnade intendentskapet, påstods anledningen vara
att söka i teaterns ekonomiska förluster, enligt
vad som sades främst förorsakade av s. k.
lyx-uppsättningar. Att skulden därtill icke var
enbart hans, eftersom han inte var
allena-rådande, är uppenbart, liksom även att dåliga
konjunkturer under hans år vid teatern måste
ha inverkat särdeles ogyrmsamt. Men orsaken
till hans nödtvungna reträtt torde nog med
större sannolikhet vara att söka i den allt
hätskare oppositionen- från personalens sida.
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
