Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1939 - Den italienska koloniseringen av Libia, av K. G. Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIBIA
En arrendegård.
borr kan man, inom den geologiska struktur
det här är fråga om, göra en artesisk brunn av
400 m djup på 50—60 dagar. På andra håll är
djupet 200—250 m. Borrbrunnarnas inre
diameter är 280 mm. Brunnarna läggas, åtminstone
tills vidare, på ett avstånd av 2 km från
varandra, så att de ej skola utöva något inflytande
på varandras produktionsförmåga.
Vattnets ursprung känner man ärmu ej med
säkerhet, men man antar, att det är
karst-vatten eller juvenilt vatten av magmatiskt
ursprung. I båda dessa fall anser man sig kunna
förutsätta, att vattenmängden är betydande.
För detta antagande tala även de i närheten
liggande naturliga källorna i oasen Tauorga —
Tripolitanias enda större källoas —, som ge
ungefär 6 000 liter i sekunden och vilkas
vatten har samma kemiska sammansättning som
de artesiska brunnarnas, varför det finns skäl
att antaga, att vattnet i båda fallen har samma
ursprung. Vattnet innehåller en hel del salter,
dock ej så mycket, att det är olämpligt för
bevattning. I andra delar av Nordafrika har
man med framgång använt betydligt
salthal-tigare vatten.
Kolonisering sker genom uppdelning av
området i stycken på 10 har, och på ett sådant
placeras en italiensk bondfamilj, bestående
av minst tre vuxna personer. Man planterar
oliver och fruktträd på rätt stort avstånd från
varandra, och marken mellan träden användes
för ettåriga kulturer, sådana, som ha sin
vegetationsperiod under regntiden: vete, bönor och
andra ärtväxter, lucern, vallväxter, jordnötter,
bomull, allt i vissa proportioner. av arealen
upptages av sådana kulturer (vete och
ärtväxter), som nästan kunna reda sig med
nederbördsvattnet, medan endast (alltså 2
har) ges åt sådana (lucern, vallväxter,
jordnötter, bomull), som måste ha regelbunden
och riklig bevattning under hela
vegetationsperioden.
Fai-men beräknas vidare kunna föda 5—6
vuxna nötkreatur, alltså ett nötkreatur per
två har. Kanske blir det, bl. a. för erhållande
av gödsel, lämpligt att öka djurens antal,
men detta, liksom åtskilligt annat i fråga om
dessa kolonisationsförsök, får erfarenheten
utvisa. Över vattenbehovet ha noggranna
beräkningar gjorts, enligt vilka en artesisk brunn
skulle räcka till för c:a 30 farmer. Vattnet
ledes ut över dessa genom kanaler, av tre
olika storlekar.
När en ny kolonistfamilj kommer till en
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
