Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1939 - Lionardo da Vinci. Några forskningsproblem inför årets Milanoutställning, av Henrik Cornell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LION ARDO DA VINCI
Utkast till Lionardos Annagrupp. London,
tände kompositionen utgör grundstenen för
högrenässansens bildkonst. Genom »Nattvarden»
och Annagruppen har Lionardo med ett slag
utvecklat hela det kompositionssystem, som skulle
bli den röda tråden i högrenässansens måleri.
Mycket var, som sagt, förebådat under loppet
av 1400-talet, men det nya i Lionardos skapelser
tycks dock för samtiden ha framstått med något
av plötsligheten i en uppfinning. Michelangelos
reaktion är ytterst karakteristisk. Hans bekanta
rundmålning av »Den heliga familjen»
(Uffizier-na) är som en första, omedelbar och överraskad
replik på allt det nya i Lionardos Annagrupp.
Den kontrastrika figuranordningen utvecklar
sig vidare i Michelangelos skisser till
Julius-monumentet och målningarna i Sixtinska
kapellet och i Rafaels fresker i Vatikanens stanzer.
Den stiger sedermera konstnärerna bokstavligen
åt huvudet och utövar under så gott som hela
1500-talet ett tyranniskt herravälde. Under ma-
nierismens tid (omkring 1520—70) sätter den
stundtals bildens hela konstnärliga betydelse på
spel. Men då har också det patetiska innehållet
ytterligare tillspetsats och belastats med en
fordran på livsviktig betydelse hos allt vad
konsten har att säga. Vi veta också att hela
miljöskildringen, som har till uppgift att förbinda
människan med naturen och världen och låta
oss se henne som en del av alltets helhet, blir
så gott som bannlyst från manieristernas dukar.
De fyllas i stället till hela sin yta av mänskliga
gestalter, ofta i komplicerad rörelse. Människan
isoleras från sitt sammanhang. Hon vill lyfta
sig till en högre sfär för att undandraga sig allt
godtyckligt och tillfälligt, som livet vill tvinga
henne att acceptera.
Det var, som vi se, en utveckling på gott och
ont, som tog sin början, då Lionardo genomförde
sitt kompositionssystem i »Nattvarden» och
Annagruppen. I hans egna skapelser anar man
emellertid föga av de ödesdigra följder det
småningom skulle få. Kan en figurgrupp på ett
mjukare sätt förmälas med sin omgivning än
Lionardos Annagrupp? Och är det inte ett
naturligt bejakande av livet och världen, som
tager sig uttryck i den enkla naivitet, med vilken
de tre personerna ge sig hän åt den idylliska
situationen? Till denna samklang av mjuk
form och idylliskt innehåll kommer nu, att det
senare får en viss ton av vikt och allvar. Det
är dessa egenskaper, som konstnären förmått
uttrycka med hjälp av de ytterst kontrastrika
rörelsemotiven. Ty de ha ej blott till uppgift att
för ögat presentera omväxlande formspel, med
andra ord att bilda ett vackert och fängslande
ornament. De införa tillika högrenässansens
patetiska uppfattning i konstverket.
Lionardo har gjort många försök att gestalta
Annagruppens ämne, innan han kommit fram
till den fulländat klingande symfoni det
färdiga verket utgör. Det här avbildade, i London
befintliga utkastet innehåller redan många
kontraster, många mot varandra vägda former, men
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
