Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - De skimrande böckerna. En studie över clair-obscurens väsen, av Johnny Roosval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAIR-OBSCUR
Bild 4. Girolamo da Savoldo, »Kristi födelse».
sionistutställningen hos Durand-Ruel 1876 skrev
broschyren »La nouvelle peinture». Vi ha både
Durantys och andra samtida kritikers
vittnesbörd om Degas’ djupa psykologiska avsikter i
ett porträtts rekvisita. »— ingenting är
oviktigt», säger Huysmans — citerad i Paul Lafonds
»Degas», sid. 15 ■—, »gesten, ställningen, de
omgivande föremålen (le décor), allt tjenar att
skildra modellens karaktär ■—.»
Hos Rembrandt, i en av Berlinmuseets tavlor
(bild 1), sitter en annan sorts bokvurm, ja, han
gör skäl för namnet. Som en Wurm, en gul larv,
se vi honom inkrupen bland böcker. Ljuset gör
honom levande. Det är dolt bakom hans hand
på det vanliga rembrandtska sättet — han håller
Bild 5. Girolamo da Savoldo, »Evangelist».
ett guldmynt i handen och granskar det i
ljusskenet.
Från den gulglödande mitten spridas värme
och belysning ut över böckerna. Kassaböcker,
pantbrev, fastighetshandlingar tina upp och få
liv, de bukta sina blad, de tala: glöm icke
förfallodagen — driv in räntan — bevaka din
fordran! De äro förenade i en härva som en
stor, gul svampväxt, vars inner cell den gule
girige är. Svavelgult är sedan gammalt Judas’
färg i konsten. Trots den på omväg av
synsinnet suggererade goda lukten av klister, lim,
svinläder och ruttnande papper, som behagligt
påminner om gamla bibliotek och arkiv, är det
dock en hemsk och demonisk tavla. Ljuset i
mitten av ett rum är det från 1400-talets bilder
av julnatten kända med det strålande
Kristusbarnet, det traditionella schemat för en
helgedoms uppenbarelse mittibland människorna!
Men här är inget sanctum, blott ett guldmynt,
ingen sanctus, tvärtom en girig, en avarus,
alltså en av de sju dödssynderna, alltså en
anti-sanctus, ej en fromhetsbild utan en satansmässa.
Som varje satansmässa har ritualen hämtats ur
den verkliga fromma ceremonien, det
skimrande altarbordet med de heliga böckerna, levande
ljuslåga och den runda, myntliknande oblaten i
celebrantens hand.
Vi veta, att medeltidskonsten uppfattade
Kristusbarnet i Betlehems stall, omgivet av
Maria, Josef, änglar och herdar, som den
historiska urbilden för nattvardseffret, d. v. s. Kristi
lekamen på altaret. Rembrandts samtida, den
levnadsglade Jordaens, har i en bild i vårt
Nationalmuseum friskt och älskligt skildrat
julnattens fröjd omkring barnet, som skimrar i
glansen av det dolda ljuset, som vore det självt
en lysande lykta (bild 7).
Målarna kring 1500 voro särskilt ivriga
omkring denna föreställning om julnatten, bland
dem Gertgen van Sint Jans och Gerard David i
Nederländerna och Girolamo Savoldo i
Norditalien och senare där naturligtvis Correggio
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
