Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Sokrates personlighet och tankevärld. Ett försök till omvärdering av hans filosofiska betydelse, av G. Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOKRATES
Sokrates, så skulle dock detta vara fallet med
dess grunddrag.
Taylors argumentering är givetvis mycket
mer ingående än vad här har kunnat anges.
Den är bestickande och förefaller på många
punkter svår att vederlägga. Jag kan dock icke
komma ifrån att hans uppfattning verkar
paradoxal. Det förefaller psykologiskt oförklarligt,
att en författare skulle ha nedskrivit verk med
så väldigt tankeinnehåll som de platonska
dialogerna, att han skulle ha utvecklat deras ofta
mycket invecklade bevisföring, att han skulle
ha nedlagt hela sin skaparkraft blott på att
återge en annan filosofs tankar utan väsentliga
egna meningsyttringar, då därtill denne
författare, som Taylor ju medger, icke var någon
osjälvständig natur. Men det skall medges, att
det icke heller är lättförklarligt hur Platon kan
ha lagt alla sina egna tankar i en annan filosofs
mun.
Av stort intresse är i varje fall Taylors
sinnrika förklaring av den underliga rättegången
mot Sokrates. Skälen för anklagelsen ha fattats
olika; man har bl. a. talat om en de konservativa
elementens reaktion mot sofistiken, för vilken
rörelse Sokrates skulle ha uppfattats som
målsman. Enligt Taylor skulle helt andra motiv ha
legat till grund, som icke kunna utläsas ur
anklagelsens ordalydelse men som han vill
konstruera fram. Anklagelsen gällde formellt, dels
att Sokrates skulle ha fördärvat ungdomen, dels
att han skulle vilja avskaffa statens gudar och
införa främmande gudomligheter. Den förra
punkten är synnerligen obestämd. Den senare
kan enligt Taylor icke ha åsyftat några tvivel
på de mytologiska fablernas sanning.
Visserligen hade Sokrates säkert uttalat sig
vanvördigt därom, men det var en mycket vanlig sak,
och man var i det hänseendet synnerligen
tolerant. Statsreligionen var en kultreligion,
och mot kulten hade Sokrates aldrig uppträtt.
Icke heller kan det ha varit fråga om Sokrates’
»daimonion», den inre varnande rösten, ty däri
låg för atenarna ingenting enastående. —
Any-tos, rättegångens egentliga tillskyndare, var
heller ingen religiös fanatiker.
Platons skildring av rättegången i
»Apolo-gia» — vilken Taylor som sagt betraktar som
historisk — ger icke heller någon egentlig
lösning av gåtan. Anytos vill icke personligen
framträda alltför mycket utan överlämnar den
formella anklagelsen åt Meletos, en tämligen
okänd person. Då denne ansättas av Sokrates,
kan han icke förklara meningen med
anklagelsen. Sokrates å sin sida uppehåller sig icke
mycket därvid utan använder tillfället till en
brett upplagd skildring av sin kallelse.
I verkligheten hade emellertid atenarna vissa
skäl att betrakta Sokrates med misstro, även om
han faktiskt var den upphöjda person vi möta i
Platons dialoger. Sokrates hade som yngre varit
nära bekant med den berömde Alkibiades, och
Platon talar utförligt om den svärmiska
vänskapsförbindelsen mellan dessa båda män.
Alkibiades, ursprxmgligen atenarnas utkorade
gunstling, störtade emellertid sin fädernestad i
olycka. Det var som bekant han, som var
upphovsmannen till planen att utrusta en flotta för
att erövra Syrakusa, och han var själv ledare
för denna expedition, vilken slutade med ett
stort nederlag. Han flydde senare till Sparta och
var en tid sin fädernestads farligaste fiende.
Kriget slutade med Atens fullständiga nederlag,
och man måste hos Alkibiades söka en god del
av skulden, att dess stormaktsställning totalt
förintades.
Ytterligare två andra personer ur Sokrates’
närmaste umgängeskrets hade spelat en
olycklig roll i Atens historia. Vid krigets slut
tillsattes en provisorisk regering på trettio personer,
»de trettio tyrannerna», som missbrukade sin
ställning till ett verkligt skräckregemente, tills
de efter ett par månader åter störtades. Och
bland de trettio tyrannerna spelade två
släktingar till Platon, Kritias och Charmides, en
framträdande roll. Även dessa hade under sin
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
