Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1939 - Landväxter i Antarktis. Jordens sydligaste flora, av C. Skottsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTARKTIS’ LANDV ÄXTER
370 m ö. h. 6 olika lavarter, av vilka 4 voro
okända. Och på Mount Scudder, lat. 86° 03’,
växte ännu 4 arter, 1 av dessa funnen allenast
på denna punkt. De är o jordens sydligaste
landväxter — snöalger kunna kanske finnas
ännu längre söderut —, och intet fynd på norra
halvklotet skall någonsin distansera detta, av
det enkla skälet att där icke finnes land så nära
polen. Huruvida detta är den sydligaste plats,
till vilken lavar framträngt, är en annan fråga,
men mycket längre kunna de ju ej komma, ty
här börjar uppstigningen till polplatån, som
ligger omkring 3 000 m ö. h. och där isen täcker
allt.
Hur kan nu något liv alls existera på dessa
breddgrader? Ser man till de nakna
temperatursiffrorna, så tyckes det omöjligt. Från Byrds
station »Little America» (Amundsens gamla
»Framheim») på Rossbarriären vid ungefär
78° 30’ ha vi ett par fullständiga årsserier.
Medeltemperaturerna äro direkt avskräckande:
årsmedium —24,9° C, sommarmedium —12,9,
medeltal för varmaste månad (januari) — 4,i!
Växterna hålla emellertid icke reda på några
medeltemperaturer, de fråga efter hur varmt
det kan bli, men även om vi ta hänsyn till detta,
ser det icke mycket lovande ut. Under 1929
hade 18 och under 1934 11 dagar ett maximum
över fryspunkten, och de varmaste 2 dagarna
1929 nådde dagsmediet upp till 0°, resp. + 0,o°,
alltså till temperaturer, då livsfunktionerna hos
växter med minimala anspråk på komfort
kunna komma i gång, men hur tillräckligt med
vatten kan frigöras, så att ens lavar förmå växa
och utbilda sina fruktkroppar, har man svårt att
inse. Det är tydligt, att förhållandena på de
undersökta nunatakkerna måste vara väsentligt
gynnsammare, med andra ord att lokalklimatet
är varmare än på isbarriären, trots den större
höjden över havet. Siple beräknar, att på
nord-, d. v. s. solsidan, av bergen i Marie Byrds
land temperaturen håller sig omkring 5° högre,
vilket är tillräckligt för att januari skall komma
-»fl’?’ ’1
Mount Scudder; naturforskaren i arbete. Efter Siple.
upp till en medeltemperatur av något litet över
fryspunkten. Den viktigaste faktorn är dock
stenens direkta uppvärmning av solen, starkare
ju mörkare bergarten är; det visade sig också,
att de mörka bergarterna hysa en rikare flora
än de ljusa. Solens effekt är trots den låga
solhöjden mycket betydlig, stenen kändes varm,
man blir lika solbränd som i tropikerna, och
inne i tältet kunde värmen bli så besvärande,
att man icke kunde ligga i sovsäckarna. Snön
och isen smälta, vatten silar ned, gölar bildas,
som hållas öppna under högsommaren och då
vimla av mikroskopiskt liv. Kraftig insolation
och tillgång till smältvatten äro
förutsättningarna, och de tyckas finnas på icke så få platser,
ja, ännu vid 86° kunna de allra härdigaste
lavarna slå sig fram, ehuru i Drottning
Maud-bergen årsmediet är mycket lägre än i »Little
America». Mossor ha ej träffats på så höga
latituder. Givetvis bära växterna i både sin yttre
gestalt och inre byggnad vittne om de svåra
förhållanden, under vilka de leva. De flesta äro
verkliga småttingar, och det skall ett skarpt öga
till för att upptäcka dem, särskilt som de så ofta
äro mörka till färgen och föga skilja sig från
stenen. Många lavbålar äro bara —^några få
mm stora, oA man kan vara tämligen säker på
att på andra håll många av de minsta undgått
uppmärksamhet. De allra flesta äro s. k.
skorp-lavar, som med hela sin yta äro fastvuxna vid
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
