Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1939 - Oscar I "i armerade penséer". Kring en nyutkommen avhandling, av C. F. Palmstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR I
Den omtvistade Finnmarken. Kartskiss ur 1850-talets
diplomatiska korrespondens.
svalnade deras lust att engagera sig för
svenska revanschdrömmar. Bomarsunds belägring
och kapitulation lockade dock ej ut konungen
på scenen, ty han insåg, att med ändringen av
krigsskådeplats hade plattformen för den
dittills förda politiken brakat samman. Först
efter fästningen Sevastopols fall blevo
västmakterna mogna för bifall till konung Oscars
begäran att låta den beramade garantipakten
omfatta Sverige lika väl som Norge. Den 6
nov. ankom Canrobert i utomordentlig
beskickning från Napoleon III. Stockholms teatrar
genljödo av folksången och »Partant pour la
Syrie». Konungen överräckte till generalen en
egenhändigt utarbetad plan för de stundande
operationerna i Finland, och den torde, påpekar
Eriksson, ha föredragits vid en krigskonselj i
Paris strax efter Canroberts återkomst. Den
21 nov. underskrevs defensivtraktaten.
»Konungen är glad och ser hjärteförnöjd ut,
vittnande om belåtenhet», hade den
»dévoue-rade» C. H. Gyllenhaal skrivit till Löwenhielm
två dagar tidigare. — Var då Sverige verkligen
rustat för det stora vågspelet? Det ifrågasättas
av Löwenhielm själv, vilken konungen funde-
rade på att utnämna till överbefälhavare. »Att
under vintern marschera med trupper,
förvekligade av en fyrtiårig fred, torde alltid vara
tämligen vanskligt», menade den gamle
generalen, som även fann, att de militära
förberedelserna verkställdes med apati, ändlösa
formaliteter och otrolig småsinthet. Han sade sig
ej förstå huru den räddhågade regeringen
skulle reda sig i en kris med sin »långsamhet,
fullständiga brist på erfarenhet, oskicklighet
och utpräglade ovilja för alla energiska
åtgärder». Privatim kunde sådant sägas konungen,
men när överste Hazelius offentligen
svartmålade tillståndet inom krigsmakten, blev
konungen förbittrad på dessa »ryssartiklar»,
vilka äventyrade Sveriges värde som
bundsförvant. Något utomordentligt måste tydligen
tillgripas för att motverka »neutralitetens
lockelser», vilka i sanning voro betydande.
Genom att lyfta slöjorna kring faderns ryska
politik ville konungen tända de nationella
lidelser, vilka ensamma skulle förmå bryta
»gravlugnet» i Norden. Som beräknat väckte också
avslöjandena i den med konungens tysta
samtycke under sommaren 1855 utgivna sjätte
delen av Schinkel-Bergmans »Minnen» en storm
av förbittring. Den fick rasa fritt i tre
månader: först i september bröt konungen sin
tystnad med en insändare i Posttidningen.
Oppositionen förkrossades av meddelandet, att det
»familjefördrag», som Karl Johan 1812 ingick
med tsar Alexander, upphört att gälla redan
för trettiofem år sedan.
Sålunda preparerad, offentliggjordes
»novembertraktaten» den 17 dec. »För
ögonblicket är ingen förändring i vår yttre, neutrala
ställning med avseende på Orientaliska kriget,
ty jag kallar det ännu så», skrev samma dag
prins Oscar på sin faders uppdrag till
Löwenhielm. »Men moraliska förändringar kunna lätt
föranleda förändringar även i yttre måtto. Sat
sapienti!» Tonen mot Ryssland angavs av
Punch i några eggande »Lines to Scandinavia»:
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
