Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1939 - Tavelkonservering. Ett yrke med anor - spännande och ansvarsfullt, av Gustaf Jaensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAVELKONSERVERING
Ateljéinteriör: »Kniven som botar».
innehålla sprit, terpentin, oljor och fernissor
etc. Icke så sällan får taveldoktorn vid svåra
gamla lagningar och påmålningar tillgripa
operationskniven, och ansvaret kan, när
patienten heter Rembrandt eller Rubens och
bulletinerna från sjuklägret ivrigt studeras av den
stora allmänheten, kännas rätt tungt.
Konservatorns plikt är — liksom läkarens — att söka
rädda den sjuke från förgängelsen, och några
exempel på hur detta tillgår skulle jag kanske
kunna ge här.
Låt oss då först komma underfund med vad
en målning tekniskt sett är för någonting. Jag
utgår ifrån att vi tala om oljemålning på duk
— det oftast förekommande materialet. Vi ha
ju oljemålning på trä, papper, papp eller andra
kompositioner, på pergament, koppar, sten,
glas, elfenben etc. Vi ha även olika
målnings-sätt: tempera, där bindemedlet utgöres av ägg
och andra ingredienser; oljetemperan,
någonting mittemellan olja och tempera men med en
större täckkraft än oljefärgen; akvarellen, med
bindemedlet honung och gummi; gouachen, den
lysande och täckande färgen, som nu ånyo
kommit på modet och som även är
miniatyrmålarens material; vaxfärgerna; pastellkritorna
etc.
Låt oss emellertid stanna inför oljemålningen.
Varav består då en sådan? Vi ha en spännram,
en duk, dukens grundering, färghinnan och
fernisslagret. I dessa material är det alltså vi
ha att söka felen, när tavlan på ett eller annat
sätt visar symtom att insjukna.
Om nu emellertid allt är som det skall vara
och allt material prima, kan det tyckas, att
konservatorn icke på länge skall få med den
tavlan att göra. Men det är en liten detalj på
en målning, som vi inte få glömma bort —
tavelsnöret.
Snöret har gått av eller spiken ramlat ur.
Tavlan har fallit över en stol, vars rygg slagit
en jättelucka i duken.
Ett speciellt utvalt tunt och starkt papper
klistras och lägges över tavlans framsida för
att sammanhålla sårets kanter och skydda
färgen under arbetets gång. Duken lossas från
sin spännram. På denna hårdspännes i stället
ett knutfritt linne, som krympes och
prepareras. Tavlans baksida tunnshpas inemot
krede-ringen, dock så, att ett tunt flor av duken får
kvarsitta för att bibehålla originaldukens grain.
När baksidan färdigslipats, fästes den med ett
kraftigt bindemedel på den hårt spända väv
jag nyss talade om, där den under lätt
strykning med svag värme torkas fast. Efter några
dagars torkning kan man så avlägsna papperet
på framsidan, och färghinnan ligger där fästad
mot sin nya väv. Sårets kanter fyllas nu med
ett pastellage, som slipas slätt och sedan täckes
med färg. En regel, mot vilken aldrig brytes,
är, att målning eller rättare sagt punktering
med sylvassa mårdhårspenslar endast får
förekomma p å defekterna, aldrig utanför dessa
på originalet. Efter torkning fernissas tavlan.
Detta var nu proceduren i stora drag. Här
gällde det ett akut fall — ett olycksfall på en
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
