Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Emilie Högqvist. Ett livsöde ur vårt 1800-tals teaterhistoria, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIE HÖGQVIST
och den kalla vintern. Min övertygelse är»,
tillägger brevskriverskan, »att om hon vill
förlänga sina dagar måste hon tillbringa dem i de
södra länderna.»
Ännu en gång skulle hon dock återkomma för
att beträda den scen, där hon vunnit så många
segrar. Höstsäsongen 1845 spelade h®n i ett par
franska stycken, bl. a. i en treaktskomedi med
titeln »Vicomte de Létoviéres eller Konsten
att behaga», där hon än en gång uppträdde i
herrkostym, men publiken var icke längre
trogen. Pressen konstaterade med ogillande, att
hon uppträdde för halva eller nästan tomma
hus. Detta i förening med personliga sorger och
ständigt försämrad hälsa förmådde henne att
draga sig helt och hållet tillbaka från scenen och
lämna Sverige. Efter en tids vistelse vid tyska
badorter fortsatte hon till Italien. Men någon
förbättring inträdde icke, tvärtom blev hon
ständigt svagare. Den 11 jan. antecknar Beskow
i sin almanacka: »Råkade Anton Gyldenstolpe,
som berättade att Emilie Högqvist dött i Turin
den 18 december.»
Budskapet om hennes bortgång väckte i
Stockholm en djup och uppriktig sorg. Sitt
uttryck tog sig denna känsla i första hand i
pressens nekrologer, vilka starkt betona den
oersättliga förlust, som den svenska
scenkonsten lidit genom hennes förtidiga död. En mera
samlad form tog sig den allmänna saknaden i
den sorgefest, som sammanslutningen
Konstnärsgillet den 3 mars 1847 anordnade för att
hedra minnet av de tre storheter, som döden
nyligen på kort tid berövat Sverige: Tegnér,
målaren P. G. Wickenberg och Emilie
Högqvist. För den sistnämndas vidkommande tog
hyllningen formen av ett minnestal och en
dikt av Johan Jolin, där han prisar hennes
konstnärliga gärning och även med lätt hand
berör hennes liv. Dikten slutar med dessa
rader:
Lägg då ej stoft på hennes vita vingar,
du tadelsjuka med din skarpa syn,
som över känslans offer gisslet svingar.
Det givs en högre domstol ovan skyn.
Verserna, om också tämligen klena, vittna i
varje fall om god avsikt. Uttryckssättet låter
oss ana, att man nog ännu i Stockholm på sina
håll såg med mycket kritiska ögon på den
bortgångna. Ett bevis härpå fick Beskow, när han
några månader efter minnesfesten
sammanträffade med Jenny Lind. Han antecknar härom
(den 10 nov. 1847): »Jenny Lind var indignerad
över att man vid minnesfesten över Tegnér och
Wickenberg även inblandat mamsell Högqvist,
för vilkens karaktär och sedlighet hon ej kunde
hysa aktning och vars exempel för scenen var
så farligt. Ansåg en omätlig styrka, även för
konstnärer, ligga i en moralisk renhet och
tillskrev detta största delen av sin lycka och
framgång.» Beskow var ingen religiös natur och
knappast särskilt förtrogen med bibeln; i annat
fall skulle han väl ha kunnat svara Jenny Lind
med en erinran om Jesu liknelse om fariséen
och publikanen i adertonde kapitlet av
Lukas-evangeliet.
Fastän Emilie Högqvist åtminstone tidvis
disponerat över betydande inkomster, visade sig
dock boets ställning efter hennes frånfälle
mycket svag. Hennes tillhörigheter — en mängd
dyrbara smycken och pretiosa, husgeråd av
silver och kristall, luxuösa klädespersedlar m. m.
—• gingo på auktion och inbringade omkring
30 000 rdr, ett belopp, som dock ej räckte till att
täcka skulderna. Även hennes böcker gingo
omsider under klubban på
bokauktionskammaren. Hon hade under årens lopp samlat ett
vackert litet bibliotek, vars sammansättning
bär vittne om allvaret i hennes
bildningssträvanden. Svensk litteratur var rikt och allsidigt
företrädd; hon ägde både Leopold, Franzén,
Wallin, Kellgren, Stagnelius och fru Lenngren
samt även »Törnrosens bok». Av utländska
författare hade hon förvärvat strödda verk av
Victor Hugo, Manzoni, George Sand, Byron och
Oehlenschläger; dessutom förekomma Dante,
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
