Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Romansk språkforskning. En översikt över aktuella spörsmål och arbetsuppgifter, av Alf Lombard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANSK SPRÅKFORSKNING
även historiskt, och helst med hänsyn tagen
även till huvuddialekterna. Förberedandet av
ett sådant verk skulle nog kunna samordnas
med ordboksarbetet och excerperingen göras
samtidigt för båda verken. Det kan i detta
sammanhang nämnas, att t. ex. en ordentlig
italiensk grammatik faktiskt icke existerar
Beträffande den romanska språkforskningen
i övrigt är det lämpligast att här skärskåda
varje språk för sig, och jag börjar då med
franskan. Thesaurusarbetet befinner sig
ännu i portgången, och tre andra lexika
tilldraga sig nu större uppmärksamhet; de ha alla
hunnit några bokstäver framåt i alfabetet. De
äro »Altfranzösisches Wörterbuch» av
Tobler-Lommatzsch, Huguets ordbok över
1500-tals-franskan, ett viktigt brytningsskede mellan
medeltidens fornspråk och klassikerseklets redan
nyfranska skriftform, och Wartburgs
epokgörande »Französisches etymologisches
Wörterbuch», som beräknas komma att omfatta ett
15-tal band. Det sistnämnda utgör en resonerande
klassifikation efter stammarna av alla franska
och provensalska dialekters äldre och nyare
ordförråd. Över huvud är Wartburgs verk den
bästa illustrationen för den starkt utvidgade
innebörd man numera lägger i termen
»etymo-logi». Bokstavligt tolkad, avser ju denna term
endast läran om ordets ursprung, och denna
tolkning ligger till grund för t. ex.
Meyer-Liib-kes samromanska etymologiska ordbok. Nutida
etymologer, med Wartburg i spetsen, göra mera:
de vilja åt ordets alla öden fram till våra
dagar eller till dess död; deras rätta namn vore
»ordhistoriker». Att fransk ordforskning slagit
in på denna väg är egentligen fullt förståeligt,
ty det blotta framletandet av ordursprung
synes ha kört fast för all framtid. De få ord man
trots det sistförflutna seklets ivriga
bemödanden ännu icke känner ursprunget till verkar
det nämligen mestadels ganska lönlöst att spilla
mer tid på (en del mycket vanliga ord äro
oförklarade, såsom buffet, coquin, gibier, patois,
semelle, sot). Ordforskarna ha därför föredragit
tacksammare uppgifter, t. ex. konkurrensen
mellan olika uttryck för samma begrepp,
bety-delseskridningar, tiden och omständigheterna
för ett lånords eller en avlednings uppkomst,
orsakerna till ett ords död.
Utom de lexikografiska utges för närvarande
fyra stora språkvetenskapliga originalverk inom
det franska området. Damourettes och Pichons
»Des mots å la pensée», vars 6:e och sista band
snart väntas utkomma, är väsentligen en
beskrivning av den nyaste franskan, fr. o. m.
1910-talet till nu, med historiska återblickar.
Arbetet vill åt det verkligen levande språket och
hämtar exempelmaterialet inte bara ur skrivna
källor utan även, och i stor utsträckning, ur
talet, alltså meningar, som författarna hört vid
ett visst tillfälle, i det dagliga umgänget med
sina medmänniskor eller i gatans vimmel. Dessa
återges då gärna i fonetisk transkription, med
angivande av datum och eventuellt en helt kort
karakteristik av sagesmannen. Därigenom
räddas åt forskningen en mängd rent tillfälliga
uttryck och vändningar, som den talande ofta ej
skulle kännas vid efteråt men som ha sin givna
betydelse för utvecklingen. Metoden kan, rätt
använd, rikta studieobjektet med ett material
av fullt ut lika stort värde som de skrivna
vittnesbörden.
Ferdinand Brunots »Histoire de la langue
frangaise», som efter hans död 1938 fortsättes
av andra, åtnjuter med rätta stor aktning, men
dess 9 000 sidor citeras föga. Verket skildrar
språkets yttre historia, särskilt under 1600- och
1700-talen, dess betydelse inom samhällslivet
och spridning utomlands, riksspråkets kamp
mot latinet, mot dialekterna, mot
minoritetsspråken o. d. Detta slags lingvistik bedrives nu
av endast få forskare.
De två andra storverken ägnas åt franskans
syntax och ha båda icke-fransmän till författare,
dansken Sandfeld och tysken Lerch. Den förre
av de två forskarna ger en beskrivning av det
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
