Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Romansk språkforskning. En översikt över aktuella spörsmål och arbetsuppgifter, av Alf Lombard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANSK SPRÅKFORSKNING
dad 1911, utger bl. a. Grieras nyssnämnda
språkatias, texter, undersökningar och en tidskrift.
Inom det 1910 grundade Centro de Estudios
Histöricos i Madrid verkar Menéndez Pidal som
ledande lingvistisk kraft, och där utges den
berömda Revista de Filologia Espanola. Centro
de Estudos Filolögicos i Lissabon arbetar bl. a.
på att åstadkomma ett fornportugisiskt lexikon.
Även det spansktalande Amerika och U. S. A.
ha många goda hispanister, dock främst
litteraturhistoriker. I Sverige ha vi av gammalt en
god skola hispanister med namn som Edvard
Lidforss, Erik Staaff, Emanuel Walberg och
Gunnar Tilander. — Trots spanskans ställning
vid svenska högskolor och inom svensk
affärsvärld har tills dato, förvånande nog, aldrig
utgivits någon spansk-svensk eller svensk-spansk
ordbok, bortsett från ett par obetydliga
parlör-lexika. Bristen kommer nu snart att avhjälpas.
Inom italienskan intar
dialektforskningen en rangplats alltsedan Ascoli, den
moderna dialektologiens föregångsman.
Förutsättningarna för dialektforskning äro utmärkta,
ty Italiens dialekter ha långt mindre än
exempelvis Frankrikes utträngts av riksspråket.
Orsakerna till att landsmålen äro särskilt livaktiga
just i Italien äro huvudsakligen tre. För knappt
80 år sedan var Italien ännu ett konglomerat
av småstater, vilkas dialekter endast relativt
svagt motarbetades av språkliga
centraliseringssträvanden från Rom eller Florens.
Huvuddialekterna äro av gammalt rikt utbildade och
avvika starkt från varandra. Den
dialektför-störande, riksspråkbefrämjande faktorn
obligatorisk folkskoleundervisning infördes först 1923
i Italien. — Venedig, Turin, Neapel äro alltjämt,
i mångt och mycket, verkliga huvudstäder; och
ännu talas venetianska, piemontesiska,
napoli-tanska även av bildade, som blott till
personer från andra delar av riket tala riksspråk.
En italiensk dialektforskare är alltså inte
nödsakad att ge sig ut på landsbygden och
uppteckna böndernas tal utan kan använda sig själv
och sin omgivning som studieobjekt. Ofta
studerar han blott sitt eget mål utan att betrakta
det ur samitaliensk synvinkel. Italienarna ha
länge saknat den Gilliéronska skolans hela
språkområdet omspännande metoder, och det
är nog ingen tillfällighet, att initiativet till en
samitaliensk språkatias utgick från schweiziskt
håll. Först så småningom drogs
landsmålsforskningen i Italien genom män som Bartoli in i
av en vidare horisont präglade banor.
Räto romanskan omfattar tre
dialektgrupper, en i kantonen Graubiinden i Schweiz
och två i nordligaste Italien. Den förstnämnda
talas av endast 40 000 människor, d. v. s. omkring
tiondelen av de båda andra tillsammans, men
tilldrar sig ändock det största intresset. 1938
upphöjdes den till Schweiz’ fjärde riksspråk, och
i slutet av året började Pult utge sitt stora
lexikon över Graubiindens samtliga rätoromanska
mål. — Se vidare häfte 7, 1938, sid. 526—533.
I fråga om rumänskan är det ett problem,
som för närvarande dominerar intresset,
nämligen språkets (och därmed även folkets)
förhistoria. På 200-talet e. Kr. talas på vänstra
stranden av nedre Donau i stor utsträckning
latin, beroende på att Rom år 106 erövrade
landet och sedan koloniserade det. Ett årtusende
senare talas i samma trakter ett språk, som
tydligt härstammar från latinet, nämligen det
språk vi nu kalla rumänska. För mellantiden
vet man intet säkert om det ifrågavarande
språkets öden, mer än att det riktats med talrika
ord och vändningar, som återfinnas i bulgariska,
albanska och nygrekiska, vilka ju endast
avlägset äro besläktade. Fenomenet kan förklaras
på väsentligen två sätt: antingen är uttrycket
i fråga hemmahörande i ett av de fyra språken
och har därifrån lånats till de andra, eller också
ha alla fyra språken lånat av ett femte. I det
första fallet måste förutsättas, att östromanerna,
under vad jag kallat mellantiden, genom
folkvandringar kommit i kontakt med albaner och
greker, ty varken förut eller efteråt voro dessa
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
