Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Uppsala domkyrkas restaurering. Ett långt gånget förfall kräver ett omfattande ingripande, av Edvard Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPSALA DOMKYRKA
Uppsala domkyrka före den Zettervallska
restaureringen.
riel m. m., som man efter restaureringen ej hade
användning för. Domkyrkan själv kunde till
restaureringen använda endast 75 000 kr. av egna
medel och upptog tillika ett lån på 35 000 kr.
Men det fanns ej blott ekonomiska hinder
för en ny restaurering. En annan svår fråga
var: vad skulle man sätta i stället för vad
Zet-tervall åstadkommit? Domkyrkoförvaltningen
hade själv intet att föreslå. Det uppgjordes ej
ens en plan till systematiskt underhåll av
domkyrkan, och en sådan kunde knappast heller
ifrågasättas alltför snart efter ett så stort
företag som den utförda restaureringen.
Domkyrkoförvaltningen måste i fråga om
kyrkobyggnadens underhåll småningom pröva sig fram
efter vunna erfarenheter, framför allt av
teknisk art. Vissa bristfälligheter uppenbarades
visserligen rätt snart. Redan under 1890-talet
började utfällningar av till färgen vita salter
uppträda på delar av murfasadema, där nytt
yttegel insatts. Man anade, att allt ej stod rätt
till med murverket, men man kunde tills
vidare intet annat göra än iakttaga det
obehagliga förhållandet.
Under de båda närmaste årtiondena, iinder
vilken tid domkyrkoförvaltningens
angelägnaste uppgift var att söka upphjälpa kyrkans
betryckta ekonomi, utfördes emellertid även
en viss nydaning av kyrkobyggnaden, dock icke
egentliga underhållsarbeten utan rena
ändringsarbeten i det inre. Den Tessinska
predikstolen, som vid restaureringen i omdanat skick
fått ny plats, flyttades tillbaka till sin gamla
plats och återställdes i sitt förra skick.
Huvudorgeln moderniserades; ytterligare
modernisering av densamma visade sig dock snart
erforderlig. Skrud- och silverkamrarna samt
libra-riet ordnades. Elektrisk belysning och
elektriskt maskineri för klockringning anskaffades
m. m. (Längre fram i tiden omdanades
tvärskeppet, i vilket Ansgarskapellet inreddes och
nya läktare uppfördes, den ena, nämligen den
s. k. gosskörsläktaren, försedd med en ny,
mindre orgel.)
Beträffande egentligt underhåll av kyrkan
måste domkyrkoförvaltningen under dessa två
årtionden däremot, som sagt, inskränka sig till
iakttagelser rörande kyrkans bestånd och
företrädesvis murverket, vilket, såsom förut
framhållits, redan under 1890-talet givit
anledning till eftertanke. Förhållandena förvärrades
med tiden. Tydliga vittringsföreteelser visade
sig småningom, och omkring 1915 var det
uppenbart, att en verklig förstörelseprocess
pågick. I tegelmurverket hade beaktansvärda
skador uppstått; här och där hade hela
tegelstenar vittrat bort på murytorna. Det kunde
på goda grunder antagas, att dessa skador
förorsakats av menlig inverkan från de täckande
cementkonstruktionerna, vilka själva företedde
betydliga bristfälligheter. Värst och tidigast
angripna blevo korpartiets fialer, men redan
omkring 1915 var förstörelsen på väg att sprida
sig till andra delar av kyrkan. De berörda
skadorna ha, enär motåtgärder alltför länge
uteblivit, tilltagit i sådan omfattning och med
småningom så ökad hastighet, att frågan om
en genomgripande restaurering av domkyrkan
slutligen trätt i förgrunden. Den viktigaste
anledningen till den just nu aktuella frågan om
restaurering av domkyrkan är i själva verket,
frånsett åtskilliga speciella spörsmål, tegelmur-
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
