Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1939 - Den svenska upplysningens främste. Kellgren i nyare svensk litteraturforskning, av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en beqvämligare lefnad? mon Hofgunst och
sällskapslof? Söker du blott, att af ingen oroad, och
oroande ingen, gå som man säger sin verld igenom,
och låta verlden ha sin gång?... Då yngling! tro
mig: det är icke dig, som Snillet kallar att tala till
Folket. Försök ej att höja dig öfver medelmåttans
krets. Blif täck, oförvitelig, en man af God ton!
Ditt namn, om det lefver, skall dö med dig. — Om
åter vid åsyn af allt hvad som rubbar den allmänna
ordningen, af allt som kränker förnuft och dygd: om
vid blotta åsyn eller ryktet häraf, du känner ditt
blod tändas, ditt hjerta klappa, din andedrägt
förkortas, tårarne brista ur ditt öga, tankarne hoptals
genomstörta din själ; och du glömmer så dig sjelf,
och du är icke mera Dig, men den dygdige som lider,
men den upplyste som förföljes: Medborgarn,
Philosophen, Menniskan... Då, ädle! igenkänn Snillets
gudomliga röst; då, sök ej förgäfves att qväfva en
eld som, lik åskans eld, ej skall slockna förn han
förtärt dig; då fölg ditt öde: Blif stor — och
olycklig.»
Man kan frestas tro, att Kellgren blivit
idealist för att kunna skriva så, men ett annat
ställe i samma skrift visar, att han uppfattar
tillvaron lika materialistiskt som tidigare. Han
konstaterar, att människans lynne, hennes seder
och dygder bero av hennes kroppsliga organs
byggnad, av blodet o. s. v., och han spår, att
den tid skall komma, då man lärt sig att »föra
en regime för hjernan och hjertat, som för
magen och bröstet, att bota elak smak som att
bota elak syn, lastbara böjelser som sura
uppstigningar, dumsot som tvinsot, grymhet som
feber, att ligga i kur för secteriskt som för
veneriskt, sticka swedenborgianisme som
man sticker starren — — — och att äta upp
sig till snille och dygd».
Det kan tyckas inkonsekvent att ivra mot
swedenborgianismen, om man anser den vara
en sjukdom, i nivå med starren, men i själva
verket tror sig Kellgren ej om att omvända
de egentliga svärmarna men väl om att isolera
dem från de andligen friska. Dessutom har
han ej varit främmande för den tanken, att
hans egen entusiasm var en fysiskt betingad
sjukdom likaväl som hans motståndares
fanatism. I ett brev 1786 till en umgängesvän,
prosten Nordin, som han på något sätt sårat,
ursäktar han sig med sin kroppskonstitutions
brister: »Var god och beklaga denna
olyckeliga maskin, som efter väder och vind, efter
pulsens gång, efter olika lätt matsmältning
vexlar lynne och tänkesätt, seder och
uppförande, icke dag från dag, men timme från
timme och minut från minut, och gör att de,
som hålla mig för oförskämd som en hyrkusk
eller blyg som en bondflicka, för filosof eller
Danvikshjon, hafva alla lika rätt.» Denna
skarpsynta självdiagnos, utvisande, enligt
nutida terminologi, hysteri eller neurasteni,
förklarar mycket i Kellgrens göranden och
låtanden. Han gör anspråk på oansvarighet
för sina känsloutbrott och detta ej blott i
privatlivet utan också i dikten. Om sin poetiska
vrede mot upplysningsfienderna skriver han
på prosa, låtsande sig vara en annan än poeten:
»Nu hänrycks han i sin känsla, nu brinner han
af en full juvenalisk ifver. Vi äga ej mera
sällskap, jag går och han flyger.» Detsamma
har han velat säga, när han gav
underrubriken »Inbillningens värld» åt den dikt, där
hans poetiska fantasi flyger högst över
verkligheten, åt »Den nya skapelsen». Den dikten
är ett mysterium, ej blott därigenom att den
ännu i dag griper och fascinerar så som den
grep och fascinerade, när den kom ut. Den är
ett mysterium också på det sättet, att den är
en romantisk dikt, skriven av en
upplysningsman. Forskare ha gjort sig mycken möda med
att tolka den som ett uttryck för dess skapares
livsåskådning. Naturligtvis kan och bör man
söka förklara, hur en roué som Kellgren
kommit att skriva den mest hänförda hymn till
förandligad kärlek, som finnes på svenskt
språk. Men det går ej att komma till rätta
med problemet, om man ej håller fast vid att
skalden låtit sina känslor säga saker, vilka
han som nykter förståndsmänniska alls inte
ville stå för. När han jublande försäkrar, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
