Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1939 - Kroatisk autonomi. En långvarig stridsfråga vid sin lösning, av Artur Almhult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROATISK AUTONOMI
Den 27 mars 1925 väckte partichefens
brorson Pavle Radie stor sensation genom att
tillkännage partiets erkännande av
Vidovdanför-fattningen och dynastien samt villighet att
deltaga i riksdagsarbetet. Pavle Radie inträdde
den 18 juli i regeringen, och samma dag
benådades hans farbror. Även denne kom i nov. s. å.
in i regeringen, blev god vän med konung
Alexander men visade sig snart obekväm för
sina kolleger genom sin oförblommerade kritik
av dessa och sina utfall mot främmande
makter. Redan i april 1926 lämnade Radie
regeringen och ställde sig åter i opposition, som
blev allt häftigare, ju längre den kroatiska
frågans lösning dröjde. Atmosfären i riksdagen
blev allt hetare, och urladdningen kom den 20
juni 1928, då en serb i själva riksdagen dödade
Pavle Radie och en partikamrat samt sårade
flera andra, bl. a. S. Radie, som dog den 8 aug.
Kroaterna lämnade »den blodbefläckade
riksdagen». Dådet väckte våldsam förbittring i
Kroatien, skakade statens grundvalar och bidrog
till diktaturens införande i jan. 1929. Denna
mottogs till en början med tillfredsställelse i
Kroatien, men glädjen varade inte länge. Genom den
nya förvaltningsreformen 1929 styckades
kroaternas historiska och etnografiska områden på
flera banat, och det var inte tal om någon
självstyrelse under diktaturen. Radie’ efterträdare
som partiledare, dr Vladimir Macek, höll segt
och oförskräckt fast vid kraven på kroatisk
autonomi inom Jugoslavien även sedan
partierna förbjudits och yttrandefriheten på olika
sätt klavbundits. Han ville dock nå målet på
fredlig väg och tog avstånd från vissa kretsars
planer på att genomdriva fordringarna genom
terrorism.
Hösten 1931 erhöll Jugoslavien en ny
författning med en försiktig övergång mot en
konstitutionell regim med senat och folkvald
kammare. Riksdagsvalen omgärdades dock med
allehanda bestämmelser, som åsyftade att
stärka enheten och stäcka partierna. För att del-
taga i valet måste sålunda ett parti bl. a. kunna
uppställa kandidater i landets alla valkretsar,
vilket givetvis föll sig svårt för kroaterna. De
bojkottade därför det första valet s. å. men
bildade vid de följande valen valkartell med
andra oppositionsgrupper och dr Macek som
första namn. Trots allsköns valtryck och
trakasserier nådde denna kartell allt större
röstsiffror, vid valet i dec. 1938 omkring 45 % av
rösterna. Tack vare valordningen fick
emellertid det segrande regeringspartiet ett mycket
stort antal tilläggsmandat, så att röstningen
blev illusorisk. Följden blev, att oppositionen
efter att ha visat sin styrka bojkottade
riksdagen.
Under en kongress i Zagreb framlades den
7 nov. 1932 oppositionens program i något
dunkla ordalag. Bl. a. förklarades i manifestet,
att serbemas styrelse förintat de forna
österrikisk-ungerska områdenas ekonomiska
framsteg och andliga fred, varför denna styrelse
måste bekämpas och dess inflytande på
nämnda områden avlägsnas. Staten borde sedan
ny-ordnas, så att gemensamma angelägenheter
efter överenskommelse sköttes genom
gemensamt arbete och varje folkgrupp själv finge
ordna sina egna angelägenheter. I början av
år 1933 häktades flera oppositionsledare.
Macek anklagades för anstiftande av förräderi,
att Zagrebmanifestet åsyftat lösryckande av en
del av staten. Han försvarade sig med att han
icke strävat efter att stycka staten utan velat
en lösning, som kunnat tillfredsställa dess
invånare. Han dömdes ändå till tre års strängt
fängelse men släpptes i juli 1934 på grund av
svår sjukdom och benådades på hösten s. å.
Trots alla motgångar var Macek oböjlig i sina
krav på självstyrelse för Kroatien. Den av
honom ledda oppositionen gick framåt och
samlade vid det senaste valet, i dec. 1938, omkring
1340 000 röster, medan regeringslistan erhöll
omkring 1 640 000. Den senare fick visserligen
genom valordningen över 300 mandat och Ma-
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
