Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1939 - Kriget - Krigsutbrottets bakgrund. Några grunddrag i den diplomatiska diskussionen, av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRHISTORIA
en polsk våg av terror mot den tyska
befolkningen i Polen samt rättskränkningar mot
Danzig. Dessa polska övergrepp kunde
Tyskland inte tåla. Skulle de engelska föresatserna
att vidtaga militära åtgärder till Polens hjälp
sättas i verket, komme den tyska
krigsmakten att omedelbart mobiliseras. Hitler
återkom i slutet av skrivelsen till de tysk-engelska
relationerna. Han angav som en förutsättning
för att de europeiska problemen skulle kunna
lösas i fredlig anda en sinnesändring hos de
makter, som envist och konsekvent motsatt sig
varje fredlig revision av Versaillesfreden. »Jag
har hela mitt liv kämpat för en tysk-engelsk
vänskap men har genom den brittiska
diplomatiens hållning — åtminstone hittills — blivit
övertygad om det utsiktslösa i ett sådant försök.»
Den tyske rikskanslern gör som synes i denna
not England ansvarigt för att det genom sin
garanti skulle ha eggat Polen till motstånd
mot de tyska kraven. Vid olika tillfällen hade
denna uppfattning gendrivits från engelskt
håll. Man gjorde gällande, att garantien till
Polen givits först sedan Polen avlämnat sitt
avvisande svar på Tysklands krav (jfr ovan,
sid. 640). I ett underhustal den 24 aug.
upprepade Chamberlain denna förklaring. Men
han fick tillika tillfälle att påpeka, att
garantien till Polen givits också innan någon
överenskommelse med Ryssland var på tal.
Premiärministern fick vid detta sammanträde
nära nog enhälligt stöd för den politik,
som regeringen fört, genom beviljandet av
vidsträckta fullmakter att vidtaga
åtgärder, nödvändiga för den allmänna
säkerheten och landets försvar i händelse av
krig. Denna manifestation gjorde ett
påtagligt intryck i Berlin. Följande dag kallade
Hitler ånyo till sig ambassadör Henderson.
Dennes publicerade rapporter ge det intrycket,
att den tyske statschefen ännu inte funnit sig
till rätta med den vändning, som händelserna
tagit. Detta vore ej heller underligt med hän-
syn till att en väsentlig del av hela hans
tidigare utrikespolitiska propaganda just varit
riktad mot de ryska makthavare, med vilka
han nu slutit fördrag. Ibland »våldsam och
överdriven», ibland »lugn och normal», gjorde
han i sin konversation flödande utfall mot
England men syntes inte heller entusiastisk för
överenskommelsen med Ryssland, som han
sade, att England tvingat honom till. Det
förefaller naturligt att tillgripa denna villrådighet
som förklaring till det förslag, som Hitler
framförde vid ett samtal med Henderson den
25 aug. Rikskanslern ville nu taga ett steg
mot England, som skulle bli lika avgörande
som det, vilket tagits mot Ryssland. Han
meddelade ambassadören inledningsvis, att de
polska provokationerna nu blivit så
outhärdliga, att Tyskland vore beslutet att göra
slut på de »makedoniska förhållandena» vid
östgränsen och lösa frågan om Danzig och
Korridoren. Sedan detta problem lösts, vore
Hitler beredd och besluten att än en gång
göra England ett omfattande anbud. Som en
de stora beslutens man förklarade han sig
villig att »acceptera det brittiska imperiet» och
att »personligen garantera dess bestånd».
Härför sattes ett par villkor, av vilka det första
gällde uppfyllelse av hans koloniala fordringar,
»vilka äro begränsade och kunna uppgöras på
fredlig väg». Om England ville överväga detta,
så kunde därur framvälla välsignelse för
Tyskland och även för det brittiska riket.
Avvisades dessa tankar, bleve det krig.
Frågar man efter syftet med detta förslag,
så blir svaret i första hand, att det var ett nytt
(och sista?) försök att förmå England att
överge Polens sak. Men det behöves inte
mycken kunskap om engelsmännens psyke för
att förstå, att förslaget fått den olämpligast
tänkbara form. Efter alla förklaringar — senast
dem, som dagen förut fingo det engelska
parlamentets fulla stöd •— kunde England inte
väntas svika sina förpliktelser mot Polen. Det
5-NFM39:9
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
